å det är rätt jobbigt att tänka att han är iväg med sin familj och har det kul.

Ja så är det ju. Han har sin fru och hon går ju liksom före… han tycker om mig det tvivlar jag inte så mkt på men han har bestämt sig för att stanna i sitt äktenskap och vill inte riskera det. Vill inte riskera att bli upptäckt. Om ni örstår hur jag menar…  han riskerar ju sitt äktenskap genom det han håller på med men ja han vill inte bli påkommen.

Men idag så visst blev jag ledsen men jag bröt inte ihop. Jag inser att det är jag som väljer att utsätta mig för detta. Jag kan välja att gå men det är så svårt när man så gärna vill vara tillsammans med honom.

Nu ikväll var det skönt att bli bortvald, för jag hade inte energi att bita ihop efter att fått njuta av hans sällskap. Så nu känns det riktigt bra att han inte kunde komma idag. Å det är så härligt att känna även om det känns sorgligt för jag vill ju så gärna ha honom. Tycker ju verkligen om honom och vill så gärna…

Visade nog lite missnöje förra veckan och det har tett sig i att han inte tar några steg.

Han vet att jag inte mår så bra just nu och han hör inte ens av sig för att kolla hur det är. Skrev förra veckan att man borde försöka gör den som inte mår bra glad… om man brydde sig. Inget svar…

Idag skrev jag: hur mår du? tack jag mår sådär. å bla bla om mina symtom. Han svarar att han mådde bra och undrade om behandlingen inte hjälpte och att han faktiskt tänkte på mig. Jag svarade att jag vet i fasiken om tanken räknas om man inte vet om vad folk tänker..  inget svar på det.

Jag önskar att jag bara kunde släppa honom och acceptera att det inte fungerar. Men tyvärr ar han både bättre tålamod och större acceptansgräns.

Jag vet att han bryr sig och är säkert ledsen över att det är som det är men det är fasiken upp till honom att visa att han bryr sig. Nån gång måste detta ta slut och det kanske är dags nu. Jag har haft så många förhoppningar men det blir ju ändå aldrig som jag vill. Han har gjort mkt för mig men tyvärr. Det känns som det är jag som hoppas, tjatar och för hela tiden.

Vi vill så olika. Å hans är säkert bättre egentligen för då blir inte jag så beroende men nä tyvärr. Jag kommer aldrig ge honom bara lite guldkant på livet och lättjobbat flirtande och att det inte ska vara värt och ”kosta” nått. Å egentligen tycker jag det borde vara värt rätt mkt att få ha en andra kvinna som gör att ens liv får massa fina stunder. Men han tycker inte det utan vi vill ju båda och vi vet förutsättningarna och inga förpliktelser..

Jag orkar inte, jag hoppas fortfarande att han ska våga visa och föra lite men jag orkar inte kämpa för det. Tyvärr låter han saker bara rinna ut för antingen så accepterar han eller så vågar han inte. Får försöka tänka att det är han som går miste om mig och inte tvärtom. Han är så tråkig på detta sättet.

Hur fan kan man gå en hel dag och inte fråga hur en av ens bästa vänner mår när man vet att personen mått dåligt???? Hur kan man låta bli att försöka finnas och trösta när personen ber om det????

Ja jag vet då inte!!

Å då saknar man han jättemkt samtidigt som jag ser att jag kanske hade klarat allt annat bättre om jag inte varit olyckligt kär i honom.

Härrom kvällen var han här hemma och vilken underbar kväll vi hade. Vi donade lite i huset, åt en middag (verkligen inte nån fin middag men han hade bestämt och det var trevligt) sen badade vi och efter det mös vi i soffan innan vi hade härligt sex. Och det var mysigt att sova en natt, ibland kan det var sådär för det är så krystat men nu så var det mer avslappnat och vi båda kunde sova lite bättre.

Helt underbar kväll var det, men sen kommer det jobbiga när han åker hem. Fattar inte varför man utsätter sig för detta!!! men jag mår så bra i hans sällskap.

Hur ska jag kunna tycka om någon annan så mkt som jag tycker om honom. Det är nog bara att inte umgås så man glömmer bort hur bra jag mår i hans sällskap så jag inte kan jämföra.. suck så jobbigt. orkar inte just nu men jaja en dag får jag ta tag i det igen.