Det är så underbart att vara kär. Jag älskar känslan jag har till den gamle när jag mår bra, när jag är sprudlande, glad och energisk. Pigg och glad helt enkelt. Jag längtar till att bli det i rätt, samtidigt som jag blir så ledsen över att jag därmed måste sluta vara det i den gamle.

Jag fattar ju och att det vore det bästa men jag älskar känslan. Å snälla jag vill så gärna få den känslan i i någon som finns där för mig på heltid. Som bara finns för mig i alla fall.

Jag vill bara bli lycklig !!!!!

Ibland bara kommer det över mig nått så otroligt. Oftast är det översköljt med skam. Skam över att jag fastnat över en gift karl som inte valde att skilja sig men idag var det bara känslor, Fina känslor över att jag är kär i honom och tycker så mkt om honom.

Tårarna bara rann men jag kände ändå nån slags ro. Ingen skam eller irritation.

Varför skulle jag bli kär i honom???

Å varför är det sån åldersskillnad
och
varför är han GIFT??!!!

Hatar dessa frågor för det är det som förstör så mkt i mitt liv.

Jag tvilade inget alls på att han tycker om mig idag, när jag tänkte på honom och grät. Inte det minsta tvivel men han har ett val mer än mig och det är att skilja sig. Vi båda kan välja att gå men bara han kan välja vår kärlek.

Nu vill jag bara bli lycklig och bli kär i nån som väljer att finnas hos mig. Jag vill bli lyckligt kär!!! jag längtar så oerhört och jag vet att jag måste komma över honom men det är så svårt. Det fungerar då jag gör annat och inte påminns om honom men framförallt inte heller påminns om att vi inte kommer finnas för varandra, att man inte ska göra saker ihop. Jag börjar lipa så fort jag tänker på det.

Å han kan säga att ”jo men vi kommer alltid vara vänner” men det är verkligen inte samma sak som att vara ett par. Det är väldigt långt ifrån !!

Har gått jättebra, har varit iväg hela helgen och det underlättar ju verkligen. Nu idag sitter jag hemma själv och eftersom han messade igår så började jag tänka och längta mer när jag körde hem. Så idag hade jag hoppats att han skulle komma och hälsa på. Vet att han med är ledig från jobbet.

Men han har inte telefonen på så han har inte fått mitt mess om fika idag. Å genast känner jag att jag blir besviken. Mest på att det inte blev som jag hoppats. Jaja klär bara halv tio så han kommer nog titta på sin telefon men då lär det troligen vara för sent för ett besök.

Å det är väl det bästa men åå jag vill känna som i helgen då jag har övertaget, han längtar och jag är klarar mig sinnesmässigt mkt bra. Men så kommer dessa jävla hopp och ställer till det för mig. Visst det är inte så jag bryter ihop eller så men besvikelsen gör sig påmind och känslan av dumhet klättrar över mig.

Hela helgen har varit skön med lite sinnesro men nu blev jag påmind om allt. Så mkt jag tyckt om honom och att allt bara ska försvinna. Oj så tungt det blev

Så ledsen jag blev. Usch det är så jobbigt, tråkigt, ledsamt. Så mkt känslor och så bara rinner allt ut och vi ska skapa vår framtid utan varandra. Jag vet att det är det skönaste och att det blir det bästa men usch så sorgligt allt känns.

Ska försöka bara fortsätta, låta det vara. Låta det rinna ut i.. i vad som (sanden, ut i intet). ska försöka låta bli att få bekräftelse och få honom göra saker som får mig att känna mig uppskattad. Eller berätta vad jag känner, att jag längtar efter honom och så.

Jag får påminna mig om det fina avslutet vi hade på vår resa och försöka påminna mig om den sinnesro jag stundtals känner när vi inte hörs. och att jag inte kan leva som jag gjort nu, trånandes efter någon som inte valde mig. usch fy fanva hemskt detta är !!!!

I torsdag när jag åkte hem från jobbet messade jag hej då och trevlig helg. Sedan dess har vi inte hörts.

Jag mår rätt bra när jag inte går och hoppas och väntar. Det är skönt att vara utan det. Längtan, förhoppningarna och saknaden. Men visst sorgligt men jag tycker det är skönt och försöker njuta av de stunder jag känner så här.

Det kommer nog kännas okej ändå tills vi träffas. Då kommer jag nog påminnas om allt igen. Nu kan man liksom bara förtränga allt och försöka låta bli att tänka på vad jag känner.

Det är sorgligt för jag tror det är så här det måste vara, att vi inte hörs. Att vi inte har så mkt kontakt med varandra eller till och med ingen kontakt alls. För vi har för stor dragningskraft till varandra…

Men det vore skönt att bli lycklig, men jag önskar fortfarande att livet vore annorlunda men nu är det ju inte det och det blir aldrig bra så nu vore det skönt om jag kunde komma vidare.

Att det är skönt är mkt att jag orkar inte längre. Jag orkar helt enkelt inte utan vill ha lugn och ro och må bra.

Nu när jag tittar tillbaka på resan var det kanske inte den roligaste men det var så underbart att fått några dagar tillsammans med honom. Å just nu känner jag sånt välbefinnande, jag blir glad då jag tänker på att jag ska komma över honom -så länge jag inte tänker på att jag kommer mista honom och inte ha honom kvar i mitt liv.

Men jag tänker låta det rinna ut lite i sanden och försöka få det till att vi inte har så mkt eller som jag känner nu ingen kontakt på våra lediga dagar. Får se hur det går, men just nu mår jag bra med att ha det så.

Ja det blev till slut en resa, bara han och jag. Det blev två nätter och efter hans önskemål. Men det har varit trevligt. Lungt men väldigt gott.

Han kom hem tidigt till mig på söndagen så vi fick hela söndagen tillsammans, gjorde ingenting vilketjag kände lite så där för. Jag ville att vi skulle ha kul, göra nått speciellt å så där. Men nu i efterhand så har vi haft det så gott.

På söndakvällen gick båten till Polen. Inget folk på båten men det spelade kvitta, vi hade mysigt själva. På måndagen gick vi i land, jag ville shoppa lite men nä det gick inget vidare. Inget kul att springa och prova när den andra inte alls intresserar sig. Sedan åkte vi till strandpromenaden, gick lite i centrum och sedan åt på samma resturang som förra året. Sen en kort stund på stranden innan vi vände tillbaka till båten. Där låg vi på däck en stund, småslumrade. Inget superkul men ändå trevligt att bara vara lite.

Sen följde han faktiskt med mig för att bada lite men det kostade pengar och gick bara lösa för 2 timmar och vi ville ju bara ta en kort dopp så då gick vi och tog en öl istället. sen dusch, buffe och sen tittade vi på fotboll ihop. Han ville gärna se matchen eftersom det var sveriges premiärmatch. Å när man tittar på storbildstv så är det ju lite kul. Tyvärr så förlorade de

Idag när vi kom hem så vände han inte hemåt med en gång och hade tänkt flexa men blev inringd. Men det var så gott att han ville följa med hem lite och att han hade tänkt utan att jag bett och bönat.

Nu när man sitter här utan honom och vet att han snart är på väghem eler redan hemma känns det ju lite sådär. Em så vet jag inte vad jag känt, varken glad eller ledsen. Tom är nog mer det jag känt. Å det är nog lite det jag fortfarande känner. Men visst nu när jag tänker på att han åker hem till henne så känns det orättvist och sorgligt.

Men jag kommer minnas denna resa med ett varmt leende. Visst vi gjorde inget speciellt (nån aktivitet som var jättekul) men vi hade två och halv dygn ihop och det var trevligt. Inga tunga samtal, utan bara njutit av att få vara tillsammans.

Tror dock även han vill att detta ska ta slut, det har blivit för jobbigt för honom. Det tar på honom mer nu att ljuga, innan har han nog kunnat göra otroheten utan att hon vetat att han gjort nått. Tex smitit iväg när hon jobbat eller efter jobbet eller nått så, nu får han hitta på förklaringar då han åker till mig. Eftersom han stannar över, kommer hem senare (då han säger han jobbar över), gjort resa tillsammans med mig osv.

Jag kommer sakna honom men tyvärr är det enda chansen för att jag ska komma vidare i mitt liv. Men jag kommer sakna honom och orkar inte tänka på hur jobbigt det säkert kommer bli då vi försvinner från varandra. Jag kommer verkligen sakna honom. Veta att han finns men inte ha nån aning om vad han gör eller hur han har det. Usch så sorgligt det känns.

Men nu har vi även en trevlig resa med två nätter ihop till våra minnen. Å det var underbart att han inte hade brottom hem utan att vi fick vila lite ihop när vi kom hem. Det var en väldigt bra slut på resan.

Läste min gamla dagbok. Det är otroligt vad vi gått igenom. Tänk så nära det var att han skiljde sig men aldrig tog steget. Det var under flera månader han funderade fram och tillbaka. Tänk om jag varit där jag var nu, eller har varit. Då jag kämpat för honom istället för att vara förnuftig.

Kändes som han verkligen tyckt om mig. Å jag honom tänk så mkt vi tyckt om varandra men allt slutar verkligen inte lyckligt. Här gjorde tydligen inget de…

Jag blir så ledsen när jag blir påmind om våra känslor för varandra. Jag hoppades fortfarande att han skulle valt mig när jag läser om hans funderingar och allt.