Eller ja kanske inte så svårt men det är inte så där tjoho som jag inbillar mig att det skulle vara att hitta den där perfekte.

Vi är så olika. Det kanske gör att vi kompleterar varandra men käns mest som ja, så här han och jag saknar saker. Saknar att ha den där att munnhuggas med, att gilla och göra saker ihop. Å saknar verkligen att uppvakta och uppvaktas!!

Tittar inte på andra eller drömmer om nån men vill ha mer liksom. Å jag pikar, pratar, försöker locka, uppmärksamma men det verkar som han inte reagerar, att han inte tar till sig.. Han försöker men det ger inte känslan jag är ute efter. Jag vill ju inte att det ska vara fel, tycker om honom men jag vill ha mer.

Mer man att luta mig mot, mer av allt det där speciella. Mer munnghugg och roligt ihop. Mer uppvaktning. Å jag tjatar verkligen men det hjälper inte. Han verkar lycklig över att han har någon att dela sitt liv med och nöjd med det vi har medans jag inte är det. Åååå kommer vi lösa det.

Just det frågan ställde jag i helgen men får jag reaktion??? nä egentligen inte. han tog upp det men mest för att jag hade sagt det så han typ ville påminna mig eftersom jag börjat prata om det då vi kom hem efter en middag. Men jag kom ihåg och bekräftade min oro men ingen respons.

Å självklart är det mitt humör som gör och förstör mkt. Jag bygger upp förväntningar och påverkas så när jag blir besviken. Men på något sätt så börjar jag sluta försöka få till det där underbara, vardagslyxen osv. Jag blir mer o mer hemma i min soffa och likgiltig.

usch det låter ju inte alls bra å det är nog inte så farligt men det är energilöst.

Var är det där speciella, var är passionen, var är flirten, var är det ”nu ska vi bara ha det gott”????

Jag vill ha det!!!
En kompis sa till mig att han verkligen ville ha passionen och jag tyckte på att det där är nog inte så verkligt men han verkar ha fått det. Kan jag inte få det jag söker eller är det för höga drömmar?

Han ska ju inte behöva ändra sig helt och hållet för min skull men jag vill ha mer. Ska vi inte kunna få det bra eller är det helt enkelt inte vi eller blir det inte bättre än så här? Men är man två så behöver man anpassa sig, å han säger att han försöker och jag försöker men vi gör det inte tillräckligt.. usch jag vet inte vad jag vill. Känns som när jag skriver att det inte är nått förhållande som kommer hålla men jag vill fortsätta. Är det med honom eller just förhållandet jag vill ska fungera.. usch så jäkla svårt..

Hur svårt är det att uppvakta och bry sig, att tänka vi två istället för bara jag.. Det trista är att jag börjar bli likadan

Många rubriken innan jag till slut fick fram det ord jag sökte. Jag tycker det är så trist att bara ha vardag hela tiden.

Jag vill ha guldkanter, jag vill bli uppvaktad och jag vill ha ett innehållsrikt liv.

Innehållsrikt med varierande vardag. Middagar, bio, romantik, umgås med vänner, åka på saker, göra saker. Så att det blir lyx att krypa ner i soffan mitt på dagen eller titta på en film. Nu är det de enda vi gör. Å jag tycker det är trist

Igår bad jag om en romantisk kväll och han ville sova en stund efter jobbet. Jag sa att jag skyndar mig i stallet och vi kan väl försöka träffas vid sjutiden. Självklart blev jag senare pga att jag inte kunde sluta tidigare från jobbet vilket jag hade hoppats. Men va händer, när jag åker från stallet så messar jag om han varit och handlat vilket jag inbillar mig att han har då han inte hört av sig. Men tyvärr tänker att han likadant, att jag handlat då jag inte hört av mig. Utan han åker hem och sätter sig i soffan och dricker en öl och sätter sig med datorn. Självklart blir jag tjurig med mitt humör, jag har skyndat mig, önskar romantik och han väljer att ta det lugnt och låta mig göra det som skulle bli en romantisk kväll..Han har inte förberett något, han har inte handlat. han har inte gjort något.

Jag bad till och med om en romantisk kväll istället för att bara sitta vid tv som vi alltid gör. Men nä det blev varma mackor för det skulle gå fort och sedan var det meningen att vi skulle bada men istället somna han i soffan.. Vilken jävla vardag!!! och inte ett skit romantik, mys, guldkant eller något sånt jag längtar efter och faktiskt bad om.

Jag var ledsen och läste i min bok och gick och la mig kl 22. Han gick å la sig senare och jag märker ju att han förstår att jag inte är på humör men säger inte ett ljud om det. Vi går och lägger oss var för sig, kliver upp var för sig. Jag köper frallor och han gör sina och går och sätter sig och medans jag gör mina har han ätit upp halva sin frukost. Vi går runt sjön och inte mkt blir sagt. Han säger inte ett ljud och då inte jag heller gör det så blir det inget sagt om det. Det är alltid jag som ska prata, det är alltid mitt fel ( så känns det men jag tycker inte så). Han har försvarsmekanism och ska alltid förklara varför han gjorde som han gjorde istället för att ajdå det var inte min mening.

Han kan så ofta säga att han är så glad att ha flickvän som var med då och då men följa med mig det behöver han lång förberedelse för. Så jag har nu i måndags sagt till honom att jag vill umgås i helgen. Jag som är van att komma till helgen innan jag bestämmer något och tar det lite som det är… men detta får jag ju jobba med för respekt för att han är som han är men kan han då inte respektera mig och göra sig till lite och möta mig i det jag önskar, hoppas och till och med ber om???