Tror aldrig det kan bli som förr. Jag vill ha mer å han vill inte ge mer. Å han ger inte ens så mkt som förr och har faktiskt sårat mig ordentligt med bandet. Det känner jag är en stor grej som jag inte kan släppa även om jag vill.

Lite handlar om att jag vill ju vara med och sjunga men även detta att han faktiskt ljög och sedan inte tog samtalet, utan bara undvek allt. Jag litar inte på honom, han har inte riktigt mitt förtroende längre och hur ska jag då kunna tro och känna tillit på hans ord eller handlingar.

Jag kan tänka mig att ha fortsatt kontakt med honom, för jag vill vara speciell för honom. Jag vill vara den som alla vet är närmast. Å jag vill ha hans hjälp och jag vill ha resorna (även om jag vet att de kommer vara jobbiga för de sätter ju igång alla känslor). Jag vill inte att vi ska ha vardagen och bara ha små stunder då och då när han vill. Jag vill känna att han anstränger sig för att få träffa mig, för att få ha kvar mig. Just nu ger han ingenting känns det som men visst då glömmer jag de dagar han var här och hjälpte mig i huset. Det är svårt, för jag vill nog alltid ha mer vad han än gör. Å därför tänker jag att om vi har resor men inte så mkt vardag så kanske det inte vill att jag vill ha mer och mer varje dag…

Jag måste påminna mig om att jag tyckt det varit skönt under semestern.

Å jag vill att han respekterar mig och tar hänsyn till mig även då det inte är den enklaste vägen för honom.

Jag funderar nog väldigt mkt över om jag kan som jag skrev i messet. Han får bjuda mig på resor och hjälpa mig med huset för att träffa mig. Kan jag vara så ego och kräva sånt i gengäld??? men dt är ju inte på jämna vilkor vi träffas så jag borde väl kunna begära sånt jag inte kunnat i ett vanligt förhållande. Eller???

Trodde han skulle ringa nu när han slutar, såg att han jobbade kvällen. Men just nu är jag lite osäker, det är inte alltid han gör som man tror.

stundtals tror jag att han vill lägga av men att det är jag som ska säga det.. samtidigt fattar jag inte varför han då messade att han saknade mig och så. Han har ändrats och det kanske är för att jag go´jort det men jag är trött på honom. Visst finns hoppet att han ska bli som jag hoppas men det lär ju aldrig bli. Å det finns hopp om att vi ska få en fungerande relation men jag är tveksam. Det kommer aldrig hända förrän jag träffat någon och gått vidare – det är enda chansen. Å då måste jag verkligen gått vidare känslomässigt – det är enda sättet, annars kommer vi aldrig få en fungerande relation utan besvikelser och krångel.

Men tills dess… nä jag måste tro och hoppas på saker och ting. Jag måste vara likgiltig i mina förväntningar på vår relation. Kan jag det??? Men det är nog enda sättet. Så svårt det är..