Men..

Det är ändå svårt att få till det ibland. Det här med sambo, att få två människor att funka ihop. Å jag med mitt humör och han med sina hjärnspöken.

En egenskap som ställer till det är mitt humör och hans ”jag trodde”. Han gör saker utan att stämma av, prata igenom osv. Idag så ringde jag och sa att jag köpte färg men att samma affär hade samma kulör till väggen med tapet. Antingen skulle vi lämna tillbaka färgen ch gå ch få nån att blanda färg till båda väggarna ll att v ska bestämma… mn han baa målad å fö han tdd att v skll göa så då jag köt fägn.. .mn tlsamtalt då???

Skt datn fnka nt att skva å..

När man levde ensam så blev man ju aldrig besviken då man skulle städa. Det var ju tråkigt o så men det var ju bara att göra det. Nu tycker man ju att det skulle bli dubbelt så enkelt då vi är två som hjälps åt. Men icke för man har ju så olika prioriteringar, tycke och gränser.

Jag vill ha det någorlunda ordning så städar på ytan lite hela tiden medans min sambo är precis tvärtom, När han väl städar så gör han det ordentligt men innan dess hinner det bli så skitigt att det gått mig på nerverna läääänge.

Han låter det bli skitigt och så städar han noga vilket tar flera timmar ibland dagar. Jag lägger nån halvtimmer om dagen/varannan dag så det ser någorlunda rent och snyggt ut hela tiden.

Igår blev jag trött på detta så jag sa till att imorgon får vi ta en kväll och städa. Och jo han hjälper ju till en timme, sen sticker han på tennis. Jag fortsätter städa, sen handlar, lagar mat och halv nio på kvällen tyar jag inte mer… han kommer hem och tar golvet så lite bra i alla fall.

Tänk om han nu bara kunde hjälpa till att hålla denna ordning så vi inte behöver ta en sån här kväll igen. För jag vill inte behöva plocka och städa helt själv när vi är fler som stökar ner.

Å sen har jag så dåligt tålamod så här, han frågar om det är ok att han åker iväg. Jag säger att jag vore glad om han försökte hjälpa till lite mer och ååå han försöker ju så gott han kan.. grrr räcker inte! eller är det bara jag som är kinkig.

Han har inte alls öga och ser smutsen. Jag är inte pedant på nått sått o vis men till och med jag ser ju hur skitigt det är. Skulle skämmas om nån kom hem. Å det har alltid varit mitt motto att det ska vara så pass bra/fint att man kan öppna dörren när som. Å visst jag kan väl gå där och städa hela tiden medans han tar det nån annan gång. Ja men då blir det ju som nu. Skitigt och vi måste ta en kväll och inte ens då gör han ju färdigt. Eller så får jag göra allt, precis som då jag bodde själv.

Nä hur svårt kan det vara att hålla undan hela tiden. Torka av bordet, handfaten, dammsuga osv. Å hur ska jag få honom till det??????????

Jag tänker att jag bara gör det så kanske han märker hur jag donar och skillnaden när det blir skitigt men jag har ju så svårt för att bita ihop och inte säga vad jag tycker.. å det stör mig. Varför kan jag inte ha pokeransikte!!!

Tex målar han så kan han ta i andra saker med färg på händerna och tänker inte på hur det blir framöver eller kanske han tänker att han ska göra rent det sen men så är det ju inte alltid. Jag är ju mer sån att då torkar jag av händerna så det jag tar i inte blir skitigt..

Å som idag när vi skurade hjulen, han tog bort lite men kollade inte om allt gick bort för det brukar inte det. Men nu var det nya däck o det gick bort. Men då tänker han att det kan vi ta nästa gång… varför??? Å la hjulen på gräsmattan trots att vi inte vet vad gräset tycker om tvättmedlet vi använde. Troligen inget farlig men grusgången var precis jämte så varför inte vara där??

Liksom tänk ett steg längre än just den stund man är i. Hur svårt kan det vara?

Å det känner ju bara som man klagar och idiotförklarar men jag vill ju bara slippa mer arbete. Å jag vill bli nöjd med det vi tar oss för. Men han är mer ”det är bättre än innan”. Skiter väl i det, jag vill att det ska bli bra och så som jag vill skulle vilja ha det även om jag inte visste hur det var innan.

Skulle vilja kunna få honom att tänka ett steg till utan att bara klanka ner.

Vi liksom är, jag skulle ju vilja att vi hade mer humor, mer samtal och mer mer som mig. Haha så kan jag ju inte skriva men jag önskar att han vore mer spontan och social som mig. Att han med ville umgås och ha kul med vänner istället för att hänga i soffan. Han är ju social när vi väl kommer iväg men han vill hellre vara hemma än umgås.. Skyller på att han är trött efter jobbet och träffar mkt folk där men där är vi ju precis lika, jobbar du trots allt med rätt lika jobb.

Å så önskar jag att vi hade mer samma humor och hade mer att prata om.

Allt blir bättre och bättre men mm kunde gå lite snabbare eller bli ännu bättre

Det jobbiga är att när vi väl kommer in i de där stunderna då man blir så påmind om att vi är olika så tror jag både han o jag grunnar på om vi kommer reda detta.. Sen känns de bra igen men grunnar rätt ordentligt o blir rätt nedstämd i de stunderna. Det är jobbigt.

Å jag blir nästan lite nykär av tanken. Känns så bra att inte behöva planera och pussla utan det bara är. Och det känns bättre med vardagen med, för innan hade jag lite krav att det skulle vara mysigt eller speciellt eller nått men nu är det ok vi sitter där med varsin it pryl i knäet för vi kommer sitta här varje kväll.

Det känns så bra!! å det gör mig så glad, för nu känns det lite mer åt det hållet jag önskar. Å det känns mer avslappnat

Vi är så olika. Det kanske gör att vi kompleterar varandra men käns mest som ja, så här han och jag saknar saker. Saknar att ha den där att munnhuggas med, att gilla och göra saker ihop. Å saknar verkligen att uppvakta och uppvaktas!!

Tittar inte på andra eller drömmer om nån men vill ha mer liksom. Å jag pikar, pratar, försöker locka, uppmärksamma men det verkar som han inte reagerar, att han inte tar till sig.. Han försöker men det ger inte känslan jag är ute efter. Jag vill ju inte att det ska vara fel, tycker om honom men jag vill ha mer.

Mer man att luta mig mot, mer av allt det där speciella. Mer munnghugg och roligt ihop. Mer uppvaktning. Å jag tjatar verkligen men det hjälper inte. Han verkar lycklig över att han har någon att dela sitt liv med och nöjd med det vi har medans jag inte är det. Åååå kommer vi lösa det.

Just det frågan ställde jag i helgen men får jag reaktion??? nä egentligen inte. han tog upp det men mest för att jag hade sagt det så han typ ville påminna mig eftersom jag börjat prata om det då vi kom hem efter en middag. Men jag kom ihåg och bekräftade min oro men ingen respons.

Å självklart är det mitt humör som gör och förstör mkt. Jag bygger upp förväntningar och påverkas så när jag blir besviken. Men på något sätt så börjar jag sluta försöka få till det där underbara, vardagslyxen osv. Jag blir mer o mer hemma i min soffa och likgiltig.

usch det låter ju inte alls bra å det är nog inte så farligt men det är energilöst.

Var är det där speciella, var är passionen, var är flirten, var är det ”nu ska vi bara ha det gott”????

Jag vill ha det!!!
En kompis sa till mig att han verkligen ville ha passionen och jag tyckte på att det där är nog inte så verkligt men han verkar ha fått det. Kan jag inte få det jag söker eller är det för höga drömmar?

Han ska ju inte behöva ändra sig helt och hållet för min skull men jag vill ha mer. Ska vi inte kunna få det bra eller är det helt enkelt inte vi eller blir det inte bättre än så här? Men är man två så behöver man anpassa sig, å han säger att han försöker och jag försöker men vi gör det inte tillräckligt.. usch jag vet inte vad jag vill. Känns som när jag skriver att det inte är nått förhållande som kommer hålla men jag vill fortsätta. Är det med honom eller just förhållandet jag vill ska fungera.. usch så jäkla svårt..

Hur svårt är det att uppvakta och bry sig, att tänka vi två istället för bara jag.. Det trista är att jag börjar bli likadan

Jag vill ha guldkanter, jag vill bli uppvaktad och jag vill ha ett innehållsrikt liv.

Innehållsrikt med varierande vardag. Middagar, bio, romantik, umgås med vänner, åka på saker, göra saker. Så att det blir lyx att krypa ner i soffan mitt på dagen eller titta på en film. Nu är det de enda vi gör. Å jag tycker det är trist

Igår bad jag om en romantisk kväll och han ville sova en stund efter jobbet. Jag sa att jag skyndar mig i stallet och vi kan väl försöka träffas vid sjutiden. Självklart blev jag senare pga att jag inte kunde sluta tidigare från jobbet vilket jag hade hoppats. Men va händer, när jag åker från stallet så messar jag om han varit och handlat vilket jag inbillar mig att han har då han inte hört av sig. Men tyvärr tänker att han likadant, att jag handlat då jag inte hört av mig. Utan han åker hem och sätter sig i soffan och dricker en öl och sätter sig med datorn. Självklart blir jag tjurig med mitt humör, jag har skyndat mig, önskar romantik och han väljer att ta det lugnt och låta mig göra det som skulle bli en romantisk kväll..Han har inte förberett något, han har inte handlat. han har inte gjort något.

Jag bad till och med om en romantisk kväll istället för att bara sitta vid tv som vi alltid gör. Men nä det blev varma mackor för det skulle gå fort och sedan var det meningen att vi skulle bada men istället somna han i soffan.. Vilken jävla vardag!!! och inte ett skit romantik, mys, guldkant eller något sånt jag längtar efter och faktiskt bad om.

Jag var ledsen och läste i min bok och gick och la mig kl 22. Han gick å la sig senare och jag märker ju att han förstår att jag inte är på humör men säger inte ett ljud om det. Vi går och lägger oss var för sig, kliver upp var för sig. Jag köper frallor och han gör sina och går och sätter sig och medans jag gör mina har han ätit upp halva sin frukost. Vi går runt sjön och inte mkt blir sagt. Han säger inte ett ljud och då inte jag heller gör det så blir det inget sagt om det. Det är alltid jag som ska prata, det är alltid mitt fel ( så känns det men jag tycker inte så). Han har försvarsmekanism och ska alltid förklara varför han gjorde som han gjorde istället för att ajdå det var inte min mening.

Han kan så ofta säga att han är så glad att ha flickvän som var med då och då men följa med mig det behöver han lång förberedelse för. Så jag har nu i måndags sagt till honom att jag vill umgås i helgen. Jag som är van att komma till helgen innan jag bestämmer något och tar det lite som det är… men detta får jag ju jobba med för respekt för att han är som han är men kan han då inte respektera mig och göra sig till lite och möta mig i det jag önskar, hoppas och till och med ber om???

Pratade med honom om vad jag känt i helgen och först så försvarar han sig och jag känner att jag är nära att börja gråta men lyckas hålla ihop och bara bita av men då fortsätter vi ändå prata om det och det kändes verkligen skönt att kunna prata om det. Sa att jag lyfte det för att jag verkligen vill att det ska funka och om det då är något som jag fastnar vid så behöver jag säga det för att det ska fungera. Att det annars kommer finnas kvar och störa mig, å att jag säkert komma väva in det i nån annan diskussion sen. Han vill gärna tolka det som allt eller inget, men jag gjorde ju detta… ja men det är ju inte det jag pratar om. De kommentarerna kommer så ofta men idag lyckades vi ändå prata om det och jag sa bara att nästa gång så är jag tacksam om du inte säger så eller att du kanske tänker så.. ¨kanske gör så.. å det kändes som han förstod att jag inte klankade ner på honom helt och hållet utan bara önskade ett annat bemötande vid om något hände… Han förklarade sig och jag kunde bekräfta att jag förstod hur han tänkte och att det var inget fel och att jag sen kunde säga att jag önskar du gjort så här.

Kändes i alla fall bra. Känns skönt att få säga det och kunna gå vidare än att det gnager nånstans inom mig.

Men som i helgen. Vi pratade i fredags om en viss planering på lördagen men sen kommer han på att han har tvätt så då hoppar han en sak och kör sin tvätt istället… å tillråge på det. Så upptäcker jag att jag haft inbrott när jag kommer hem. Försöker ringa men inget svar. Pratar in ett meddelande som han inte lyssnar av utan ringer tillbaka o självklart missar jag hans samtal å det är ju inte direkt några samtal direkt igen ( å det förstår jag ju när han inte hört mitt meddelande). Sen när vi pratar så ska ha hänga upp sin tvätt o så innan han kan åka ut till mig.. Jag skiter väl i hans tvätt då, gjorde jag innan me faktiskt men ändå. Han kunde väl sagt till sonen att ta tvätten men nä han väntar in tvätten ( å jag misstänker V75 me).

Sen messar jag och skriver att det vore trevligt med sällskap då ringer han och säger att det är väl bättre han åker hem och lagar mat än håller mig sällskap. Då säger ja nä jag vill ha sällskap.. ok då kommer han. Sedan vill han genast laga mat när vi är klara med det jag höll på med. Han var ju hungrig – men det var ju inte jag eftersom jag ätit då vi planerade att äta halv åtta…

Jag kanske överdriver men jag känner att hade han ringt och varit utsatt för något liknande så hade jag frågat i alla fall om jag skulle komma direkt. Å sen skulle jag fråga om han ville ha sällskap och om det var något speciellt han ville att jag skulle göra. Sen är han helt normal och hjälper till men han tänker liksom inte ett steg utanför sig själv ibland, har svårt att känna av och ta hänsyn till mina behov och reaktioner.

Å nu ikväll så kommer han tillbaka och sover hos mig för att han vill det. Jag har sagt att han inte behöver men jo det vill ha.. ok va vill jag då… å han ska åka å träffa sina vänner och träna ikväll.. å då säger han ändå, ja man kan ju ställa in tennisen men jag är så sugen på att spela men jag kommer sen.. kanske kunde fråga om jag ville han skulle ställa in tennisen och vara hemma hos mig. Han hade ju självklart fått åka men va fan visst kunde man fråga va jag ville.. speciellt då han inte är den bästa på att känna av eller ta hänsyn till det. Jag vet att han visst känner av va jag vill men han tror han gör det lättare genom att göra saker han tycker gör saken lättare… återigen hans tycke o smak.

Det är så gott!!

Vi firade ett år samtidigt som vi var i Stockholm och såg Evita. Ett minus var att han inte hade nån present trots att vi pratat om det och han vet att jag älskar presenter. Jag hade två saker, en skämtpresent och så fick han en telefonplånbok då han pratat länge om att han skulle ha ett nytt å så fanns det plats för foto så jag satte i ett på mig. Å han hade inte kunnat skaka fram något alls, mm lite trist. Men han får chansen att komma med den framöver. Hoppas verkligen han kommer med en present.

Jag vill ju ha lite romantik men annars känns de så bra just nu. Vi umgås lite mer precis så som jag vill. Sen kommer de dagar då vi inte hörs så mkt och vi missar lite i samspelet men nä det är verkligen åt rätt håll.