igår träffades vi över lunchen och pratade. Ja vad ska man säga. Det är svårt att börja sedan brukar de flyta på.

 Det var jag som fick starta samtalet. Jag frågade hur vi skulle göra eller hur de skulle bli. Vi sa att vi tyckte om varandra mkt och att det var svårt alltihop. ja jag vet inte vad vi sa å vilken ordning men i slutet så frågade jag vad det var som gjorde att han inte skilde sig. Om det var för att han inte vet vad han vill eller att han inte vill eller om det är så att han känner att han inte kan. Å på det svarar han att det känns som han inte kan me tanke på barnen och så.

Vi snackar en timme och jag säger att om han inte skiljer sig så får vi se till att vi endast blir små delar av varandras liv och inte som nu stora delar av varandras liv. Jag förklarar att jag har det jobbigt i tre fyra dagar när vi träffats och att det är då jag inte klarar att hålla borta känslorna. Å det är därför jag vill att vi inte ska träffas i fall han inte skiljer sig.

Men han kunde sagt att det aldrig blir vi under detta samtalet men han gör inte det så jag undrar vad som egentligen rör sig i hans skalle. Han verkar fortfarande fundera men kommer han klara det. Jag frågade om jag kunde göra nått för att han skulle välja mig men han påstår att det inte finns nått att göra. Att beslutet är svårt osv. och rädslan är hur det blir med hans barn.

Skulle mina föräldrar komma och säga att de ska skilja sig så visst skulle jag bli jätteledsen men sen får man ju accpetera att de har sina liv och sen får man ju se till att ens barn får träffa sina morföräldrar oavsett om de bor ihop eller inte. å detta sa jag till honom. Har han uppfostrat dom rätt vilket jag tror han har så borde de kunna se till hans lycka med.

Det märkliga är att jag har en känsla att han vill och mm kanske till och med kommer göra det. Men tror inte på det, för det är helt ofattbart i så fall – känns overkligt när jag tänker på de men ändå så är känslan att mm det kan bli vi två.

Men nu kommer vi nog inte höras av på några dagar å på fredag ska vi till Tyskland. Vi två och ett gäng till.

Jag ville ju att vi skulle träffas en kväll eller nått å prata men det kändes bra med denna lunch. Vi snackade och ja, det kändes bra. Å det är nog bara för mig att leva på denna känsla så länge den är. För jag trillar säkert ner igen å lipar över detta. Men det känns verkligen som att om han inte skiljer sig så behöver detta rinna ut i sanden och att vi inte blir ovänner men inte heller bästa vänner eller tillgängliga för varandra (ringa, luncha å så). det får nog bli som endast gamla kollegor och inget mer.

 Ja det blir som de blir. Men det är tråkigt att man känner som man gör och att det inte blir nått när man för första gången känner så av/för en man.

Ja dagarna går och man försöker hänga me och fortsätta en annan me.

 Ringde varandra på morgonen när vi körde till jobbet. Han undrade om jag älskade honom och mm jag gör nog de. Det känns så i alla fall trots att jag inte vill. Har även träffat en annan och de får mig inte att glömma den gamle. trots att man ligger där me den ”nye” så jämför man med den gamle som gör saker och ting bättre… å det måste väl ändå vara kärlek eller dumdistrighet. Hör ju hur dumt de låter när jag skriver men mm det är inte likadant som man känner.

I alla fall så pratade vi och sa att vi kanske skulle träffas för att ta en snack igen, för att se hur vi ska gå vidare med saker och ting. Jag tycker dock att han kunde anstränga sig och skapa tid för mig men han har svårt för det. Håller på med mkt annat å så jobbar han ju och visst inte lätt att ta ledigt från jobbet. Å när han kan så kunde ju inte jag.. så dumt så.

Men ska inte sitta och skriva om honom för just nu så är känslorna lugnt och då får man passa på att njuta av andra saker i livet.

Det roliga idagens samtal var att han redan i fredags på lunchen (vi var ute och åt- inget annat) så hade han redan då tänkt att de var något på G, att jag funderad osv. han lägger märke till saker hos mig innan jag själv gör de. Jag hade sagt saker som jag inte menade nått me men som han tolkade som jag hade saker på hjärtat… sånt tycker jag är lite häftigt (jag har kört bilen annorlunda, sagt att vi kunde ta en liten promenad efter maten istället för att bara glo på folk) ja det stämmer men jag hade inte själv någon baktanke men han tolkade det som att något snurrade på i min skalle.

Ja detta kanske är den nya sortens terapi, för jag hör ju hur dum man låter som fortsätter lägga energi på denna man men mm det är inte så lätt i verkligenheten. Men om jag fortsätter skriva här så kanske jag kommer till insikt snart. Fast än så länge hoppas jag på att ett mirakel/under ska ske…..

Jag: ensamstående mamma me en femårig dotter. Egen hund och gillar hästar. Jobbar inom vården och hyftat bra jobb. Dock tror jag mitt liv är mest bara jobb. En vän sa något som innebar: jag är inte jag för mitt jobb utan för den jag är utanför eller utan just detta jobb/yrke. Å då kände jag att hm undra om inte jag är de. Vad blir jag utan mitt jobb. Självklart mamma å så men vad har jag mer. Kan jag bara byta jobb och ändå känna mig säker och trygg i mitt liv – nope tror tyvärr inte det.

 Sedan kommer jag till de som ni stackare som läser detta kommer få höra så mkt om. Kärleken och alla knasiga tankar om detta.

 Jag är kär en karl sedan flera år tillbaka. Han är mkt äldre än mig men inget som vi känner när vi umgås. Han får mig att vara den jag vill vara. Å han får mig precis dit jag vill när han rör vid mig. Ja det känns som det verkligen är den där känslan som jag trodde endast fanns någonstans men inte i mitt liv. Men jo jag blev me kär och bla bla bla.

 I alla fall, han är mer än bara äldre än mig. han är gift. så egentligen borde man väl bara gå sin väg men vi började me att bara strula på jobbet. Å det var jag som tog steget, han har alltid attraherat mig och varit en människa jag vill vara vid hela tiden så vi började små strula lite på jobbrelaterade ställen. Å det utvecklades till en historia då vi messar och ringer varandra flera gånger varje dag. Det är som ett riktigt förhållande men med endast en natt per månad. Vi hinner även med en liten resa på fyra dagar ihop under det första halvåret. Efter typ ett år eller nått, kommer hans fru på honom. han nekar allt men mm det känns väl hemma. Vid denna tid så vill han skilja sig men jag säger att han ska tänka på sina barn (som är jämngamla me mig, runt 30) och inte skilja sig endast för att det han känner för mig utan att han inte vill leva i sitt äktenskap. Jag håller igen och säger att jag inte lovar honom något osv. han funderar och vill ha löfte av mig att jag står där när han skiljt sig och dum som ja är så vill jag att det inte ska vara jag som förstört deras äktenskap så jag lovar inget och det slutar ju med att han inte skiljer sig.

 Det blir inget riktigt förhållande på det sätt som det varit innan, men samtal varje morgan och mess hela dagarna och försök att träffas och älska och umgås, utan mer daglig kontakt men inte mer än ett samtal eller ett mess.  Vi fortsätter att älska men inte så ofta. Jag träffar en annan och då lägger vi ner det men nä det känns inte rätt och jag avslutar de och vi fortsätter som älskare och älskarinna.

Vi har hunnit bli varandras bästa vänner. Och han är den som jag har mest kontakt med bland mina vänner och både han och jag berättar hur mkt som helst för varandra. Å detta gör det så svårt för oss att lägga av. Vi vill ha kvar den bästa vännen men gå vidare eller nått. Detta har vi fortfarande inte lyckats med trots att vi inte älskar med varandra (kanske drabbar samman nån gång i månaden som mest).

Vi har försökt att inte träffas eller höras på flera veckor å ändå så trillar vi dit igen. Båda verkar älska varandra men han skiljer sig inte. Tidigare så har han alltid gjort som jag bett honom om, säger jag att nu hörs vi inte så gör han inte det men har väldigt svårt att låta bli men gör de. Sedan hittar vi alltid saker då vi kommer tillbaka till varandra. Men både han och jag vill inte förstöra livet för varandra och det är det enda vi lyckas med.

Problemet är att vi saknar varandra så ja de känns som man kunde ta livet av sig, nä inte ta livet av sig men bar försvinna i alla fall. Men det går ju inte. Vi trivs så bra ihop att vi inte vill mista vänskapen men lyckas inte dölja våra känslor för varandra och det gör att jag sitter och stundtals har vädigt jobbigt. Av den anledning att jag älskar honom och det är såååå attans svårt att ge upp hoppet om detta.

I feb i år sa han för sista gången att han inte kommer skilja sig å vi försöker än idag anpassa oss till att få det att fungera.

Skulle vi göra det som kanske är de bästa, sluta finnas i varandras liv så kommer jag sakna honom så oerhört och mitt liv kommer kännas totalt hopplöst. Jag kommer under några veckor bli om ett vrak som känner mig helt ensam.

Jag hör ju hur patetiskt det är men av någon anledning så är som det är. Å jag tror på honom när han säger att han ar starka känslor. Våra vänner som vet vem både är säger själva att det syns att vi passar ihop och de tvivlar inte heller på hans känslor men att åldern och familjen gör att han inte vågar.

Så fortsätter du att läsa så får du ha den tron att det är kärlek från båda sidor men att karljävlen är feg eller förståndig.

Nu har du en snabb bakgrundshistoria. Tanken me min blogg är nu att jag ska kunna skriva av mig allt som har me detta och göra efterhand som det kommer för mig. Jag kommer även skriva om mkt mer. Livet i sig men mkt kommer nog handla om detta och varför man inte får den stora kärleken i sitt liv.

Jag försöker dejta andra och hoppas att det ska komma in någon som får den gamle som jag kallar honom att blekna men än så länge har de inte gått så bra men hoppet är de sista som överger en.

Ja om det nu är någon som läser de så får du läsa en massa tjat om någon som egentligen bara borde gå sin väg och aldrig blicka bakåt men det är ju inte så lätt som de låter. Inte alls lätt för mig. Jag använder mig av detta i hopp om att inte behöva tjata inför mina vänner hela tiden. Å att ha ett forum där jag kan utelämna mig själv utan att blottlägga mig för någon som jag behöver stå upprätt inför.

 Hoppas det är någon som läser min sida och hälper mig på livets väg….

Tänkte att jag skulle använda mig av denna blogg för att helt öppet kunna skriva om mig och mitt liv dock utan att någon ska veta vem jag är.

Hej, hoppas du kommer trivas hos Bloggproffs.se. Du kan editera eller radera denna post och starta ditt bloggande. Lycka till med din nya Blogg.