igår träffades vi över lunchen och pratade. Ja vad ska man säga. Det är svårt att börja sedan brukar de flyta på.

 Det var jag som fick starta samtalet. Jag frågade hur vi skulle göra eller hur de skulle bli. Vi sa att vi tyckte om varandra mkt och att det var svårt alltihop. ja jag vet inte vad vi sa å vilken ordning men i slutet så frågade jag vad det var som gjorde att han inte skilde sig. Om det var för att han inte vet vad han vill eller att han inte vill eller om det är så att han känner att han inte kan. Å på det svarar han att det känns som han inte kan me tanke på barnen och så.

Vi snackar en timme och jag säger att om han inte skiljer sig så får vi se till att vi endast blir små delar av varandras liv och inte som nu stora delar av varandras liv. Jag förklarar att jag har det jobbigt i tre fyra dagar när vi träffats och att det är då jag inte klarar att hålla borta känslorna. Å det är därför jag vill att vi inte ska träffas i fall han inte skiljer sig.

Men han kunde sagt att det aldrig blir vi under detta samtalet men han gör inte det så jag undrar vad som egentligen rör sig i hans skalle. Han verkar fortfarande fundera men kommer han klara det. Jag frågade om jag kunde göra nått för att han skulle välja mig men han påstår att det inte finns nått att göra. Att beslutet är svårt osv. och rädslan är hur det blir med hans barn.

Skulle mina föräldrar komma och säga att de ska skilja sig så visst skulle jag bli jätteledsen men sen får man ju accpetera att de har sina liv och sen får man ju se till att ens barn får träffa sina morföräldrar oavsett om de bor ihop eller inte. å detta sa jag till honom. Har han uppfostrat dom rätt vilket jag tror han har så borde de kunna se till hans lycka med.

Det märkliga är att jag har en känsla att han vill och mm kanske till och med kommer göra det. Men tror inte på det, för det är helt ofattbart i så fall – känns overkligt när jag tänker på de men ändå så är känslan att mm det kan bli vi två.

Men nu kommer vi nog inte höras av på några dagar å på fredag ska vi till Tyskland. Vi två och ett gäng till.

Jag ville ju att vi skulle träffas en kväll eller nått å prata men det kändes bra med denna lunch. Vi snackade och ja, det kändes bra. Å det är nog bara för mig att leva på denna känsla så länge den är. För jag trillar säkert ner igen å lipar över detta. Men det känns verkligen som att om han inte skiljer sig så behöver detta rinna ut i sanden och att vi inte blir ovänner men inte heller bästa vänner eller tillgängliga för varandra (ringa, luncha å så). det får nog bli som endast gamla kollegor och inget mer.

 Ja det blir som de blir. Men det är tråkigt att man känner som man gör och att det inte blir nått när man för första gången känner så av/för en man.