Ja tiden bara rinner iväg.

Jag försöker gång på gång avsluta detta men lyckas aldrig. Stundtals känns det som jag är på väg att komma ut detta men så kommer stunderna då jag trillar tillbaka.

Jag vill så gärna träffa någon men om sanningen ska fram så är det honom jag vill umgås med.

Å så sitter jag här ensam och längtar efter honom, längtar efter närhet, längtar efter sällskap å det är han jag längtar efter. Fy fan det är så tråkigt.

Det känns så orättvist. Han sitter där hemma med sin fru och sitt liv, har det allmänt bra. Kan spara pengar, köpa de han vill, resa… jag sitter här ensam, alla mina pengar går åt till mitt nya hus, kan inte spara nått, kan inte resa, inte skaffa mig någon ny häst som egentligen är det som ger mig mitt välbefinnande. Jag drömmer om så mkt, drömmer om lycka, om saker till huset, om resor men sitter här i min ensamhet.

stundtals rinner tårarna bara på mig. dock är de så skönt att känna tårarna rinna ner för kinderna, så där kallt och sakta ner för kinden.

Jag vet inte alltid vad jag vill. Jag vill ha honom, jag vill ha en kärlek att leva med. Jag vill komma över honom men jag vill även ha kvar honom i mitt liv men frågan är om man kan de???

Jag ber honom om hjälp och han gör de men så fort jag sviktar så kan han inte neka mig säger han. Å självklart så vill jag inte det i just den stunden jag trillar dit men i det långa loppet så vill jag nog det. Sedan skulle jag vilja att han visar, värdesätter mig och på nått sätt visar/talar om/betalar för allt han/vi åstadkommit mig. Å jag vet att jag gjort alla valen själv men det är pga kärleken till honom och det är fan ta mig ändå han som är den som är gift och borde stå emot och visa att det aldrig blir han och jag för det är det han valt !!!!!

jag vill komma över honom men vill inget annat än att vara hos honom