Han stänger ute mig, ger mig inte nått speciellt – säger att han tycker om mig och gör det han tror jag ber honom om. Men han är trög och fattar inte vad jag vill trots att jag försöker tala om det.

Det verkar som han är nöj med sitt liv och så länge han får träffa mig är han glad men att han liksom vet att det kommer en dag då jag inte vill mer å den skrämmer honom inte. Det är nog det som gör mig så ledsen. Den dagen skrämmer honom inte ett dugg. Att jag ska göra allt med någon annan verkar inte bekomma honom

Är jag bara en totalt jävla dum jänta som gått i samma fälla som så många andra – mm troligen. Förr hade vi nått mer men nu tror jag inte det finns längre.

Stundtals kan jag se allt han gör mot mig men när vi sedan träffas eller jag tänker på de fina stunderna så försvinner allt sånt. Jag är lite rädd att det kommer sluta med att jag blir bitter mot honom för han är inte så bra som jag skulle vilja. Han gör inget för att ställa saker och ting till rätta eller nått i gengäld eftersom han inte kan ge det an vet att jag vill ha.

Han är rätt ego faktiskt men så känner jag som jag gör å varför kan jag inte bara lämna honom. Det här har väl förstört tillräckligt för mig.

Jag har så svårt att ta klivet eftersom jag känner att han gjort de… slutar jag höra av mig, slutar jag bry mig om det vi haft, slutar bry mig om vår vänskap så kommer den rinna ut. Samtidigt så vet jag inte varför jag är så rädd för det, för vad leder vår vänskap till… nån lunch då och då, men det är inte det jag vill ha men han nöjer sig me de