frågan är bara vad jag vill?

Självklart vill jag bli lycklig. Jag vill ha en man som älskar mig och jag sjlvklart honom. Jag vill att han ska vara hos mig och ingen annan.

Men så kommer jag till detta att jag inte kan släppa den gamle. Jag försöker göra mig kvitt tanken med att det kanske inte är han jag vill ha. Han är inte hos mig, han gör inte mitt liv lyckligt men han gör vissa stunder lyckliga och nått känner vi för varandra. ååå vilket skit det är.

Kan inte bara förnuftet få ta över så att jag kan gå vidare. Jag känner nu när vi inte hörs så mkt (jag har sagt att jag inte vill att han ska höra av sig på ett litet tag -han är utomlands me sin fru).

Jag vill ju ha en egen man men så vill jag liksom inte riktigt vara utan honom  – å det är väl det som förstör för mig.

Hur fasiken ska jag komma över att jag inte vill ha honom. Att jag vill ha nått annat. Å jag vet (tror) att jag inte kommer vara otrogen den dagen jag träffar rätt. För jag separerade för att jag inte tycker man ska vara otrogen. Jag tycker inte man har rätt att såra och vara så elek mot den man lever me.

Men visst den gamle lever ett lyckligare liv än mig nu och han stannar kvar i sitt äktenskap… så kanske har fel men jag kommer inte ändra min ståndpunkt där i alla fall. Jag tycker det är fel och jag tycker inte om att medvetet göra fel.

Så nu fokuserar jag på vad jag vill ha !!!!

ps: det är lite jobbigt att insikten om att vi inte borde ha kontakt kanske är det enda som kan få mig här ifrån.