Tycker så mkt om honom men varför håller jag mig kvar vid nått jag aldrig kommer få???????????

Ibland så tänker jag att vi inte skulle passat och att samhällets negativa attityd till vår åldersskillnad skulle spegla av sig så vi inte skulle vara stolta över att visa oss med varandra och det skulle leda till lite isolering men samtidigt så vill jag inget mer än bara vara tillsammans med honom. För där kan jag bara vara – jag behöver inte göra nånting. Varken säga nått, göra mig till, sköta mig, imponera utan bara vara. Och det är så skönt och underbart samtidigt som han retar gallfeber på mig men jag vet att han tar till sig det jag säger även om det inte verkar så för stunden.

Men det blir ju aldrig bättre än så här så varför hänga kvar?

om jag bara trodde jag skulle vara så stark och orka vara utan honom så skulle jag avsluta det men jag vill ju vara med honom, jag tror inte jag kommer klarar det så jag låter liksom bli för jag varken orkar eller vill misslyckas

usch jag blir så ledsen över hela skiten.

Å jag vill fortfarande att hans äktenskap tar slut… kunde liksom inte hon bara försvinna på nått sätt så han och jag fick vara när vi ville och hur länge vi ville..

hänger jag mig kvar hos honom för att jag inte vågar vara ensam?? VARFÖR är jag sån här och VARFÖR gör jag så här mot mig.. för även om stunderna är underbara så är det väl inte så här livet ska vara.

Om jag visste att jag fick igenom några krav så skulle jag ställa dom men tyvärr så tror jag inte att jag lyckas med det.

å jag ser ju själv hur dum och blå ögd jag är när jag skriver, jag låter ju som en dum liten jänta… totalt nollställd liten tonårsfjant. men jag är kanske bara ensam och kär…

Allt detta med den gamla – hur struligt är inte det!!!!

å nu så har en kompis skiljt sig och det känns som han och jag kommer börja strula och jag vill inte strula me honom för vi har gemensamma vänner och alla våra barn, å det kommer blir så jobbigt!!! han vill ha kk och inte mig emot men näää inte han, vi har så mkt runt om som ställer till de

Å visst det är bara att låta bli men jag vet hur svag jag är så det blir säkert nått. Jag vill inte !!!! å jag menar trilla dit på att vilja strula till det me honom.

Önskar den där dejten för länge sedan kunde höra av sig !!!! vore bra för båda ovan nämna sakerna skull.

Å stundtals vill jag både och

Jag vill verkligen att den där killen jag var på dejt på för lääänge sedan hör av sig. Vår gemensamma vän övertalade mig att skicka ett mess för ett par vecor sedan så det gjorde jag. Bjöd in till öl men han var upptagen två veckor men tyckte det vore trevligt och om vi kunde höras längre fram… lät ju liksom inte så positivt men ååå jag vill.

Å lite för att jag inte vill involdera mig me en kompis som håller på att separera.. han har tre barn med två olika och tror han är väldigt speciell att leva med. Men är rädd att vi söker varandra nu, vi är båda ensamma och han har vänt sig mkt till mig för att prata om saker och ting.

Å jag både vill och inte vill avsluta det med den gamle mannen. Tyar inte att avsluta det men tycker det är lika skönt att inte ha kontakten med honom som det är att ha honom hos mig. Men eftersom jag inte får honom på heltid så känner jag att det vore skönt att slippa den längtan som ”plågar” en så mkt.

Ja jag både vill och inte vill saker och ting. Men försöker koncentrera mig på det jag vill och det är att dejten hör av sig  och att jag ska få chans att sjunga i bandet.

Känner så starkt för honom men mår bättre när jag har distans till honom. Men vågar/klarar inte säga nått för då känner jag mig så ensam och svag och trillar dit igen. Eller så gör han nått för att det ska bli bättre eller så stänger han ute mig helt. Å jag vet inte vad jag vill – jag vill bara må bra !!!

jag vill ha honom, jag vill ha det jag känner me honom. Jag vill ha sexet, jag vill ha tryggheten. Verkligen tryggheten!!! Tycker verkligen det är underbart när jag få vara med honom. Det känns bra i hela mig, jag vill bara umgås me honom, han attraherar mig och får mig att må bra!! men han vill inte ändra sitt liv för att få mig så jag borde gå min väg men det är sååå svårt.

Å jag mår bättre när jag får distans till honom. Jag blir lugnare, mer tillfreds. Men vågar inte säga nått. Å en del av mig vill fortfarande såra honom, allt detta har sårat mig. Jag vill ha en reaktion hos honom men han är nöjd som det är nu. Å jag vet att jag mår sämre om jag säger nått. Så ibland kanske det är bättre att inte säga nått…

Hur kunde det bli så här??? varför kan jag inte hitta kärleken och bli lycklig???? är jag så förstörd, oförtjänt eller vad är det som gör detta???? Jag vill att någon vill ta hand om mig som får mig att vara den jag vill vara, som jag känner mig helt trygg med, som får mig att känna mig bra och vacker. Men han ska även välja mig!!! åå jag vill ha det – men vågar jag chansa på att nån ger mig detta eller kommer jag fega ur för att slippa bli sårad igen???

Jag vill bara bli lycklig men vill inte vara utan honom heller… eller???? jag vet faktiskt inte

Jag förstår att det bästa är att avsluta allt men ååå jag vill ju ha honom och jag vill inte vara ensam.

Men jag blir ju besviken hela tiden för jag vill hela tiden ha mer. Jag vill ha så mkt mer tid tillsammans med honom, vill hela tiden har mer mer mer. Får jag en dag vill jag ha två. Skulle jag få två vill jag ha tre osv. Men men det är väl så det är, man vill vara tillsammans med den man känner för.

Hoppas jag hittar nån som får honom att blekna men tror det blir svårt borde nog sluta me honom för att någon ens ska få chansen.