Tycker så mkt om honom men varför håller jag mig kvar vid nått jag aldrig kommer få???????????

Ibland så tänker jag att vi inte skulle passat och att samhällets negativa attityd till vår åldersskillnad skulle spegla av sig så vi inte skulle vara stolta över att visa oss med varandra och det skulle leda till lite isolering men samtidigt så vill jag inget mer än bara vara tillsammans med honom. För där kan jag bara vara – jag behöver inte göra nånting. Varken säga nått, göra mig till, sköta mig, imponera utan bara vara. Och det är så skönt och underbart samtidigt som han retar gallfeber på mig men jag vet att han tar till sig det jag säger även om det inte verkar så för stunden.

Men det blir ju aldrig bättre än så här så varför hänga kvar?

om jag bara trodde jag skulle vara så stark och orka vara utan honom så skulle jag avsluta det men jag vill ju vara med honom, jag tror inte jag kommer klarar det så jag låter liksom bli för jag varken orkar eller vill misslyckas

usch jag blir så ledsen över hela skiten.

Å jag vill fortfarande att hans äktenskap tar slut… kunde liksom inte hon bara försvinna på nått sätt så han och jag fick vara när vi ville och hur länge vi ville..

hänger jag mig kvar hos honom för att jag inte vågar vara ensam?? VARFÖR är jag sån här och VARFÖR gör jag så här mot mig.. för även om stunderna är underbara så är det väl inte så här livet ska vara.

Om jag visste att jag fick igenom några krav så skulle jag ställa dom men tyvärr så tror jag inte att jag lyckas med det.

å jag ser ju själv hur dum och blå ögd jag är när jag skriver, jag låter ju som en dum liten jänta… totalt nollställd liten tonårsfjant. men jag är kanske bara ensam och kär…