Idag ville han äta lunch med mig. Efter lunchen pratade vi om vad vi kände och lite så.

Han började med att han tyckte mkt om mig nästan så han älskade mig och att det var hemskt. Ja inte hemskt att älska nån men att älska nån och vara gift med en annan.

Han påstådde idag när vi gick på lunch att jag för första gången för ett par dagar sedan hade gett honom en kram och sagt att jag tyckte om honom. Att jag aldrig hade varit den som kommit och gett en kram och sagt de orden utan att han sagt dom först. Å det kanske stämmer. jag brukar nog bara skriva det och säga det när han säger det.

Han har mkt känslor nu igen, och kanske är det för att han håller på att förlora mig. Han tar alltid ett steg framåt när jag tar ett tillbaka. Det känns som han återigen vill vara hos mig.

Vi pratade om att han önskade att det var hans fru som avslutade deras äktenskap så han inte skulle vara den eleka/dumma. Att hon skulle komma på honom, men att han inte skulle klara att medvetet göra så att hon skulle upptäcka det. Jag sa att jag tycker det är bättre att avsluta det själv istället för att göra på det sätet. Även om det är tufft i sig att ta det steget.

Visst fick jag hopp om att han ska ta steget, och jag tror han återigen funderar och önskar men han kommer aldrig göra det, för han varken vågar eller tyar som han sa.

Vet inte hur det skulle vara om vi blev ett par, han passar inte riktigt in bland mina vänner och jag säkert inte bland hans. Men annars skulle vi nog ha massvis med trevliga stunder. Men åldern skulle nog göra sig påminnt, medans jag kanske vill hitta på saker så vill han kanske ta det lite lugnt och vara hemma.

Men får jag chansen så tror jag inte att jag säger nej eller ber honom fundera över det en gång till. Vi har hållt på för länge för det. Det får bli som det blir i så fall.

Tror han stundtals vill och önskar att det vore vi två men det drar med sig för mkt om han ska göra så att det blir vi två.

Vi pratade om att vi hade det jobbigt båda men på olika sätt. Jag för att jag är ensam och inte har nått val, jag kan inte välja att ha honom mer (kan dock välja att gå). Han har det jobbigt för att han kan göra valet men inte klarar det. Stunderna vi har ihop ger honom det lilla extra för att hans liv ska vara bra medans det förstör mitt liv. Det kryddar hans men sinar mitt. Däremot uppbrottet kanske blir jobbigare för han, han ska leva kvar i det han har men utan mig medans jag ska skapa nått nytt och ersätta honom.

Han sa att han nog alltid kommer tycka om mig oavsett och så kanske det blir för mig med men tror att när vi tappat kontakten så kommer saknaden avta den med.

Men just nu söker det honom en hel del. Å elakt nog så stärker det mig för jag behöver inte tvivla på hans känslor, jag blir inte lika mkt fjolla. Sen väcker det tyvärr hopp, hopp om att få ha honom nära mig. Men tror att hans känslor tynger honom för han känner att det är på upphällningen. Det är jobbigt för honom att separera från mig.

I slutet av samtalet så tittade han på mig och sa ”jag älskar dig” och gav mig en kram. Det är stort..