I torsdag när jag åkte hem från jobbet messade jag hej då och trevlig helg. Sedan dess har vi inte hörts.

Jag mår rätt bra när jag inte går och hoppas och väntar. Det är skönt att vara utan det. Längtan, förhoppningarna och saknaden. Men visst sorgligt men jag tycker det är skönt och försöker njuta av de stunder jag känner så här.

Det kommer nog kännas okej ändå tills vi träffas. Då kommer jag nog påminnas om allt igen. Nu kan man liksom bara förtränga allt och försöka låta bli att tänka på vad jag känner.

Det är sorgligt för jag tror det är så här det måste vara, att vi inte hörs. Att vi inte har så mkt kontakt med varandra eller till och med ingen kontakt alls. För vi har för stor dragningskraft till varandra…

Men det vore skönt att bli lycklig, men jag önskar fortfarande att livet vore annorlunda men nu är det ju inte det och det blir aldrig bra så nu vore det skönt om jag kunde komma vidare.

Att det är skönt är mkt att jag orkar inte längre. Jag orkar helt enkelt inte utan vill ha lugn och ro och må bra.