Han messade igår morse, trevligt mess som jag svarade på men fick inget svar. Så efter en knappt timme messade jag om ölen och jodå då ringer han. Jag mår dåligt vilket jag skrev i messet och han vill inte ta i de. Han pratar praktiskta grejor om ölen och jag blir ledsen och samtalet avslutas. Jag messar senare att jag inte vill träffas bara för ölen och då försöker han ju ringa igen.

Jag trycker faktiskt av ett samtal och låter bara telefonen vara andra samtalet. Sen kommer det ett mess att vi väntar med ölen och att han tycker att jag kunde svarat. Skrev bara att jag inte orkade bli mer ledsen.

Sen messade han runt lunch och frågade om jag skulle svara om han ringde. Vilket jag gjorde, så vi pratade i över en halvtimme om allt detta.

Jag längtar så och ibland blir jag svag och messar honom och då när han avvisar mig så blir jag så ledsen. Å ibland behöver jag bekräftelsen mer än andra gånger och när det är som nu så dimper jag totalt. Usch så jobbigt.

Sa till honom att jag tycker han har mer skyldighet eller vad man ska säga än jag eftersom det är han som är gift. Å att det är skitjobbigt att vara kär i någon som är gift. Sa även att jag kan inte ringa, komma till honom eller ta kontakt när jag känner för det men att han kan… å det tror jag han fattar nånstans att det är orättvist och jobbigt.

Kommer inte ihåg allt vi pratade om men han tar på sig en del skuld att jag mår som jag gör, å att han vill göra vad han kan för att jag ska må bra. Ja allt han kan.. inte så mkt mer än det han gör nu då ju. Han anser ju inte att han kan göra så mkt mer.

Vi pratade om detta att det kanske bara var att inte höras som är det enda som fungerar men att ingen av oss egentligen vill detta. Men så svårt det är. Kan ändå se att det vore det bästa men å så jobbigt och tråkigt. Rent ut sagt så jävla jobbigt att veta att han finns där och att han umgås och gör saker och en annan är inte alls delaktig.

sa att vi har känslor som ett förhållande men att det verkligen inte är nått riktigt förhållande eftersom det är som det är.

Senare så messar jag honom klart och tydligt att jag bara vill att han ska komma. Å då ringer han sen och efter mkt om och men på jobbet så har han löst så att han kunde komma några timmar på morgonen idag. Det var underbart att sova jämte honom en stund !!

å visst är det jobbigt nu med men lite bättre eftersom jag vet att han inte skiter i mig. Men saknar honom jättemkt och har svårt att förstå varför det inte kan bli bra, förstå att han inte blir min.

Usch det är tufft hur jag än gör. Säger jag att vi inte ska fortsätta så är det så oerhört jobbigt och fortsätta är med jobbigt för det kommer sånna här perioderoch jag träffar väl ingen så länge vi håller på. Men jag vill att det ska bli som för ett par veckor sedan, då jag inte saknade honom så mkt. Och att det faktiskt kunde gå nån dag utan kontakt utan att det kändes jobbigt.

Ja nu är det väl bara bita ihop så lägger det kanske sig och jag blir starkare igen. Bryt ihop och kom igen, å bröt ihop gjorde jag så nu återstår det att komma igen.