Tänk om det bara kunde hålla i sig när man känner att jag orkar inte mer för det blir ju ingen ändring.

Gick och hoppades att det var han så fort telefonen gjorde nått läte ifrån sig. Å så var det han, trodde inte han skulle höra av sig idag men han gjorde det. Blir glad, sen vill jag inte alltid påminnas om honom men när jag ändå går och tänker på honom så blir jag så glad över ett mess från honom.

Jag skrev tillbaka till honom, att bollen låg hos honom och så. Men jag vet inte vad jag vill. Vill ju att han ska visa mitt värde för honom men han har nog gett det som han upplever att han kan. Och det måste jag acceptera och förlika mig med.

Och just nu, denna stund så känner jag bara usch låt det bara vara så här, strunta i det och det blir som det blir. Men sen vet jag ju att saknaden blir förstor och att förhoppningarna kommer. Å sen kommer besvikelsen igen…. Å det är tufft att tänka att vi inte kommer träffas och vara så goda vänner men får försöka att inte tänka på det och hoppas att inga funderar på vad som hänt, eller ja alla fattar väl att vi gjort slut då vi inte träffas eller pratar om varandra längre. Ja usch det är jävligt tufft. Men jag får som sagt förtränga det.

Det blir väl en tuff period men det löser sig säkert. Så känner jag just nu. Jag vill ha lugn och ro men vill att det bara ska bli bra. Å jag vet inte hur det ska bli det, så jag låter det bara vara lite.