Jagvill vidare men vill ändå ha honom. Å jag mår väl egentligen bättre och är rädd för hur jobbigt det kommer bli om jag pratar med honom eller träffar honom. Men ändå så vill jag att han hör av sig. Är så delad när det gäller allt.

Inser väl mer och mer att vi inte borde ha med varandra att göra. Å fattar att vi varken borde träffas bara för en stund ihop eller sjunga i band ihop. Ja egentligen fattar jag att vi inte skulle ha med varandra alls att göra.

Å andra sidan så undrar jag när han kommer höra av sig och vad han kommer säga och erbjuda. Vad är vårt förhållande värt för honom?

Bara han förstår att jag inte går min väg för att jag är arg eller ledsen eller så. Utan att jag vill att det vi har ska bli annorlunda, ger mer och inte få mig att bara trampa runt och sakna HONOM. Jag har varit tydlig men det har jag ju varit annars med och då har det inte gått fram men hoppas att mitt sista mess inte kunde missförstås.

Jag säger inte tack och hej utan att jag vill att vi hittar nått sätt att ha kvar varandra i livet.

Han verkar ju i alla fall fatta när jag skrev att jag inte vill ha gulleplutte messen varje dag som håller känslorna i liv. Så han lär nog inte höra av sig förrän han samlat massa mod och det gått lång tid så han kan säga att det var länge sedan och att han ville höra hur jag mådde. Tror aldrig han kommer erbjuda mig nått.. det enda jag kan få är det vi haft nu, han ser inte det som han kan ge nått annat eller mer.

Å då får jag bara stå ut så kommer det kännas bättre ju längre tid det gått. Å inte tänka på framtiden för då blir det för jobbigt. Undvika att se eller påminnas om honom och inte tänka på framtiden utan stå ut i stunden.

(men jag kommer ha svårt att låta bli att hoppas att han ska komma och säga och erbjuda nått, visa att han verkligen inte vill mista mig). Hoppas, även om jag rädd inför messet/samtalet/träffen, att han snart – väldigt snart hör av sig och har nått att säga.