Så i onsdags följde han med hem. Å så blev jag magsjuk. Ja så gick det med den natten. Dock lite skönt att inte vara helt ensam när man mådde dåligt men tråkigt att inte få ha det gott de få stunder vi har ihop.

Jag är fortfarande så delad över allt. Jag har så svårt att säga tack och hej men det leder inte till nått jag vill. Å börjar tvivla på vad jag vill.

Stundtals är han så gullig och sen bara stänger han av telefonen och stänger ute mig. Jaja vi får ta resan och smällarna efter det. Men jag hoppas jag återhämtar mig fort och hamnar här igen då jag känner att det inte är värt allt det för med sig eftersom det ändå inte leder till det jag vill.

Jag har börjat bli mer ego när det gäller det hela. Jag är inte ett dugg bättre än honom men va fan, bara jag mår bättre så struntar jag i det. Jag kan inte ändra honom och även om jag skulle göra det så skulle det inte tjäna mig till nått utan troligen hans fru.

Hörde ett samtal till hans fru när han var här, han lät likadant som när han pratar med mig. Trodde de skulle ha ett tråkigare tonläge eller nått… men det lät precis som när vi pratar.. ja men vi ses imorn och så… de har det inte dåligt, det är bara han som inte kan vara trogen. Usch vilket skit jag satt mig i. Å varför ska man känna som man gör??