Då har vi varit iväg på skidresan. Det var alldeles lagom trevlig. Bodde kanonbra, nära lift och backe och helt okej stuga. Självklart bastu och öl varje dag. Läste Mr Grey så sexlusten var ju på topp. Nästan så det kändes som han tyckte det var för mkt sex…

Det var en lugn resa och vi myste mestadelen av resan. Var inte i backen till max utan tog det lugnt och åkte då vi kände för det. Ett par timmar som sin höjd innan fika eller afterski.

Låg och läste en massa och antingen han eller jag i den andras knä. Delade säng hela veckan utan att det blev jobbigt och han ville byta.

MEN
sen på vägen hem så självklart så känns det lite tungt, resan är över och man ska hem till ensamheten. Men så försökte jag prata lite… tänkte att vi har ju verkligen tiden men icke. Sa först att jag tycker det är tråkigt och det jag saknar mest, var att vi inte är så öppna mot varandra längre. Det svarade han – ja å det är väl kanske bra… hm sedan frågade jag varför han inte sagt sanningen till mig när det gällde bandet. Då blev han irreterad eller nått och hm.. det bara blev så sa han. Då tog jag bort min hand och sen var jag superledsen och besviken de sista 15 milen. Grät till och med i min tysthet (snyftade inget utan tårarna bara rann) och han märkte inget. Förrän kanske nått då vi sa hej då efter att vi bärt in alla saker hos mig. Jag sa bara ett snabbt hej då och gick in. Han satte sig i bilen och körde hem. Sen fick man ett mess nån dag senare at han ville ha mitt kontonr så han kunde betala det han sagt att han skulle (han bjöd på det mesta utom liftkortet). Jag messade honom att det var okej ( han frågade hur det var efter de här dagarna) sen skrev jag att det kändes tråkigt att vi gled isär och att hans tystnad sårar mig. Inget svar. Idag ringde han och ville ha kontonr (eftersom jag inte skickat det). Sen satte han in pengar och skickade att det var klart. Jag svarade inte och sen inte ett ljud.

Känns som det är dags att avsluta. Jag får inte ut nått bra på detta… å han tycker det är bra att vi glider ifrån varandra som vänner. Att vår djupa vänskap blir mer ytlig.. Har god lust att skriva att det är nog färdigt med oss nu men orkar inte. Är rädd att det drar igång känslor jag inte klarar att stå emot.

Jag hanterar det hela med att försöka tränga undan honom och alla tankar som har med honom att göra. Han sårar mig mer än vad jag får ut av det. Visst jag hade inte kommit iväg på nån resa om det inte varit för honom. Men utan honom så kanske jag träffar någon annan och då hade han och jag åkt på skidresa. Å jag hade fått kärlek i mitt eget hem och jag hade haft det mer tillgänglig, mer romantiskt, mer vardag ja mer allt med nån som väljer mig och som sätter rätt värde på mig och som vill visa att jag betyder mkt även offentligt, inte bara bakom stänga dörrar.