Jag är som sagt sårad men även lättnad över att få distans. Å skönt att känna att jag inte bryter ihop utan och inte går och vill/hoppas på saker och ting.

Pratade idag med min mentor/psykolog, han tyckte jag såg gladare/lättare/mer nöjd ut än vad jag gjort tidigare då vi pratat om detta. Jag sa att jag tror han kommer höra av sig igen men att det kan vara denna veckan eller om flera månader. Och om jag då inte klarar att hålla ihop så kommer han aldrig mer höra av sig. Han är för feg helt enkelt.

Å idag kom ett mess… han tänkte på mig och tyckte det var tråkigt att det slutade så lustigt. Svarade att jag med tyckte det var tråkigt och att jag blev så sårad av att han ljög/undanhöll sanningen. Men på det fick jag inget svar.

Jag önskar nog att han ska komma lite krypande och försöka lappa ihop det. Samtidigt ser jag att detta är ett sätt för mig att komma ifrån skiten. Min mentor menar på att jag kommer ha svårt att vara vän med honom så länge jag är attraherad och har känslor och eftersom han troligen aldrig kommer ändra sig.

Jag önskar ju att vi ska kunna vara goda vänner som har kul ihop och jag kan lita på. Som jag vet vågar öppna sig och berätta saker och ting för mig. att jag ska vara speciell. Men det är inte vad han klarar att ge mig och då är väl detta kanske ända sättet men jag tycker det är skittråkigt.

Tror nog att han tycker det är trist, tråkigt och jobbigt men han skakar på axlarna och tänker att ja det var tråkigt men så accepterar han läget. Jag har så svårt att släppa det. Men tror kanske inte det blir bra förrän jag kan släppa det.

På mentorsamtalet idag så kom vi fram till att jag troligen är starkare än han och därför kommer jag få hålla i trådarna för att det ska bli bra men jag känner verkligen inte att det är jag som ska göra detta. Jag tycker verkligen att det är han som ska försöka rätta till situationen. Han ska uppriktigt be om ursäkt och kompensera för det han gjort. Men tyvärr tänker han inte alls som jag.