Började skitadåligt. Det första han typ säger är att han har ju redan sagt sanningen och bett om ursäkt och ger liksom intryck av att inte fatta vad mer som finns att säga.

Säger till han att han likaväl kan åka och ja tanken fanns nog hos honom. Som tur var satt han kvar så vi fortsatte och prata. Han visar ju inte vad han känner men uppger att han tycker det är tråkigt och att han kommer för att han vill inte att det ska vara så här. Å att han vill låta saker och ting lägga sig innan han tar upp det och att det tyvärr är så att han stoppar huvudet i sanden istället för att ta tag i problemen.

Jag berättar att hans sätt sårar mig och att vårt förhållande inte är rättvist (vilket han säger att han förstår).

Vi sitter i typ två timmar och pratar. Han lyfter frågan om hur vi ska fortsätta, vad vi gör nu. Och då pratar vi vidare om hur vår kontakt ska se ut och i slutet känns det som vi kanske förstår varandra. Han ser på saker som att man än vän eller inte. och att man är vän om man inte är ovänner. Jag menar ju på att det finns olika djup på vänskap. Jag vill inte vara som vilken kollega som helst och verkligen inte som hans tidigare älskarinnor. Tog faktiskt upp det som en jämförelse eftersom vi är vän med den han hade innan mig. Och när han då säger att jo de är goda vänner så menar jag ju på att jag vill vara mer vän än så. Jag vill veta både negativa och positiva bitar i hans liv. Då berättar han att hans familj ska åka iväg till helgen. Sånt har han hållit hemligt för att han tror det sårar mig. Ja men visst känns det men som jag sa det sårar ju verkligen mer när man får höra det på omvägar. Vilket han förstod. Å det är ju detta som gjorde det härmed bandet och sveket så oerhört tungt.

Å att det gör så ont är ju för att jag tycker så mkt om honom. Vilket han förstod. Han messade en timme senare att det kändes skönt att vi pratade och att han nog tycker om mig ändå. svarade med lite fler ord men typ samma sak.

Efter pratstunden så kändes det så bra. Vi ska försöka vara vänner men det är inte han jag ska kämpa för, jag ska skapa mig ett liv utan honom. Nu några timmar senare är jag trots allt lite sorgsen. Det är över vilket är skönt men jag kommer ha stunder då jag saknar honom oerhört.

Jag sa till honom att jag vill att vi ska ha den vänskap vi haft utan att vi har otrohetsbiten med. Jag förklarade att jag hade velat hjälpa honom i livet men att det är svårt för mig eftersom jag inte kan komma hem till honom osv. Men han kan hjälpa mig så som han tidigare gjort. Det kändes som han förstod när han åkte och nu hoppas jag bara att det verkligen kan bli så som jag hoppas.