Om en liten stund kommer han. Jag skrev tydligt att jag kunde tänka mig att träffas om han var villig att prata och visa vad han kände. Och den konversationen slutade med att han ville träffas och att han skulle höra av sig när han kunde. Detta var förra torsdagen, sedan tror jag att han har jobbat i helgen – men har han passat på att komma till mig. NÄ. Sedan gick måndagen och i tisdag då han är ledig får jag ett mess då han undrar hur jag mår. Det är inte det jag vill, jag vill han ska hjälpa mig att reda ut saker och ting och genom det få mig att må bättre. Skriver att jag tycker det är konstigt att han låter ännu mer tid rinna iväg och då undrar han hur jag har det nästa vecka…. det får en verkligen att känna sig betydelsefull – NÄ.

Skriver till honom att jag kommer vara ledig imorgon så han kan komma då om han vill. Jo kanske, han hör av sig. Jävla idiot. Jag skriver att jag vill ha svar och att jag annars jobbar. Å då får jag att han ska komma.

Så nu sitter jag här och väntar. Hans sätt är smart, jag har förträngt för jag inte orkat och attd et inte hjälpt att gå och påminna sig om hur arg och sårad jag varit. Så visst har känslorna (besvikelsen) lagt sig. Kommer väl troligen blossa upp igen då han kommer och inte har ett skit att säga.

Så orolig för att det verkligen kommer bli så. Att han inte har nått att komma med. Å att jag återigen bara kommer känna mig liten, ensam och så blåst.

Hoppas självklart att han funderat mkt på vad han ska säga, att han öppnar sig och förklarar varför han inte svarat på mina mess, varför han inte lät mig vara med och varför han inte vågar stå för att vi är goda vänner inför kollegor. Jag vill känna att han känslomässigt berörs när vi pratar. Jag vill känna att han är fullständigt ärlig mot mig. Behöver inte vara så att allt han säger är det jag vill höra men jag vill att han ger sin version och verkligen berättar den för mig. Å att han öppnar/blottar sig för mig. Jag tycker jag är värd ärlighet och öppenhet från hans sida.

Jag vill att vi ska vara vänner, kunna träffas avslappnat även om vi självklart får hålla tillbaka våra känslor och passionen. Men för att vi ska klara det krävs att vi båda jobbar och underlättar för varandra. Å jag vill veta hur jag ska kunna underlätta för honom men jag vill fan att han försöker underlätta för mig. Å då behöver jag känna att jag är viktig, att jag är speciell. Att jag är värd nått för honom. Å då kan han inte bara gå och känna det för sig själv och inte delge mig och visa det på nått sätt. Å eftersom han inte väljer att vara tillsammans med mig så som jag vill så kan han visa det genom vänskap. Finnas för mig, hjälpa mig och acceptera mig. Våga stå upp för mig.