Det är inte mkt vi hörs nu för tiden och sista messen har ju inte direkt lett till nått positivt. Å jag tror inte han hör av sig om det är för många sånna mess. Han brukar ju inte direkt kämpa för saker och ting utan rycker på axlarna och accepterar läget.

Vill att han ska komma och fråga vad han ska göra för att han saknar mig så men det kommer aldrig hända och samtidigt är jag glad för det. För jag klarar ju inte stå emot honom.

Nu när vädret är finare så längtar man efter en weekend, vi har ju haft supertrevliga weekendresor men så vill jag inte bli påmind om mina känslor för honom.

Det är så tråkigt att det är som det är. Å synd att vi jobbar på samma klinik. Han är ju så omtyckt och så tråkigt att inte ha kontakt med honom som är så omtyckt. Inte så lätt att bara skita i honom av den anledningen. Så fort man träffar folk på jobbet så ska man liksom hålla minen att man tycker han fortfarande är bra men så vill man inte ens se honom. Eftersom jag känner som jag gör, mina känslor gör sig påminda och jag vill ju bara ha honom då jag ser och umgås med honom.

Men även om det är skönt och kanske enda sättet så tycker jag det är skittråkigt att han inte försöker mer, att han inte kämpar för mig.