Det går verkligen upp och ner. Ibland saknar jag honom och längtar ihjäl mig och så helt plötsligt vill jag inte påminnas om honom för jag känner att jag mår bra och bara vill låta det vara så.

Så fort vi har kontakt så blir man ju påmind det vet jag ju men så svårt att inte höras alls. Jag vill ju fortfarande vara speciell för honom. Jag vill inte bli ersatt. Mkt handlar om det, jag vill inte bli ersatt.

Jag vill att han ska höra av sig, att han ska komma osv samtidigt som jag inte vill det. Det är så konstigt. Jag vill ju ha honom här, jag vill ju ha honom som min men då det inte kommer bli så så är saknaden väldigt jobbig och paniken eller vad jag ska kalla det, över att vi inte kommer finnas i varandras liv är stundtals superjobbig.

Men jag vet att det är så det kommer bli, vi har inget gemensamt – det har han sett till. Så det är ju så det kommer bli, tyvärr tror jag han är nöjd med att få träffa mig och äta lunch nån gång ibland. Han har valt att inte skilja sig och inser att han itne kan få så mkt mer så då nöjer han sig med en lunch och ett samtal då och då.

Undra om det inte kommer bli bra förrän han slutar jobba…. ??? då behöver jag inte oroa mig för att bli ersatt utav de andra kollegorna. Jag tror faktiskt att det är lite jobbigt att veta att han väljer att umgås och skoja med andra, att han lär känna dom mer än mig. Att de vet massa saker som jag inte vet. Låter kanske konstigt men det är tyvärr lite så.

Ja det går verkligen upp och ner, jag vet att jag inte borde men det är så gott när vi är tillsammans. Så det är så svårt att hålla sig borta.