Känner att jag tappat lite engagemang försökt analysera varför jag gjort de. Är inte irriterad eller arg. Men liksom intetsägande på nått sätt.

Tror det handlar om att jag blir lite väl besviken lite oftare än jag klarar för mitt lilla ego. Jag följer med honom på trav, fotboll osv o han följer me till mina vänner men jag upplever att jag gör mer saker för att göra han glad än vad han gör. Han har hjälpt mig massa o jag har inte hjälpt han något men jag skulle vilja att han följde me mig på saker ibland för att det gör mig glad. Även om det inte intresserar honom.

Då jag lyft det lite halvhjärtat säger han bara att han trodde jag tyckte det var kul, att jag gillar när det händer saker, att jag gillar träffa folk osv.. klart de gör ja men jag tycker saker och ting är kul för att jag vet att han tycker det är kul.

Äh det är väl bara jag som är så jäkla speciell och besvärlig, krävande. Men jag önskar att vi var mer öppna och pratade med varandra. Att vi delgav och engagerades i varandra. Å jag vill verkligen att vi ska ha så mkt dialog att vi har ”koll” på varandra så som jag inbillar att par har.

Ett par ska väl ändå veta vad den andra tänker hitta på i veckan eller i alla fall ha dialog om vad som händer i veckan. Att man vet vad man vill o tycker, att man inte bestämmer saker o ting utan att prata om det. Kanske är mkt just det!! Att inte bestämma och tänka ut saker utan att prata om det!

Mm å det har jag väl ändå försökt säga?? nä kanske formulerat mig på andra sätt. Men ska man behöva säga allt sånt här? Jo till en som varit själv i många år så kanske.. jaja jag kan inte hela tiden påpeka saker jag vill han ska ändra han säger ju aldrig nått till mig känns de som.

Jag vill ju vara kär å lycklig och känna att det känns så rätt men just nu typ bryr jag mig inte. Så trist!! Jag har nog fastnat lite i de två stora besvikelser som var i helgen då vi tog upp resan igen och att han sen bara åkte istället för att ta en söndagsfrukost me oss som vi planerat. Å sen hörde han liksom inte av sig mer än ett vanligt samtal på em och inte mkt på fb på kvällen heller.

Han anstränger sig säkert, så säger han. Att han försöker, men så här vill jag inte ha det. Jag vill vara kär o galen haha. Jag vill att han börjar prata istället för att tänka själv och bara glida runt i mitten utan att våga stöta sig med mig. Å pratar han så kommer han stöta sig mindre med mig att han inte kan fatta de