Många rubriken innan jag till slut fick fram det ord jag sökte. Jag tycker det är så trist att bara ha vardag hela tiden.

Jag vill ha guldkanter, jag vill bli uppvaktad och jag vill ha ett innehållsrikt liv.

Innehållsrikt med varierande vardag. Middagar, bio, romantik, umgås med vänner, åka på saker, göra saker. Så att det blir lyx att krypa ner i soffan mitt på dagen eller titta på en film. Nu är det de enda vi gör. Å jag tycker det är trist

Igår bad jag om en romantisk kväll och han ville sova en stund efter jobbet. Jag sa att jag skyndar mig i stallet och vi kan väl försöka träffas vid sjutiden. Självklart blev jag senare pga att jag inte kunde sluta tidigare från jobbet vilket jag hade hoppats. Men va händer, när jag åker från stallet så messar jag om han varit och handlat vilket jag inbillar mig att han har då han inte hört av sig. Men tyvärr tänker att han likadant, att jag handlat då jag inte hört av mig. Utan han åker hem och sätter sig i soffan och dricker en öl och sätter sig med datorn. Självklart blir jag tjurig med mitt humör, jag har skyndat mig, önskar romantik och han väljer att ta det lugnt och låta mig göra det som skulle bli en romantisk kväll..Han har inte förberett något, han har inte handlat. han har inte gjort något.

Jag bad till och med om en romantisk kväll istället för att bara sitta vid tv som vi alltid gör. Men nä det blev varma mackor för det skulle gå fort och sedan var det meningen att vi skulle bada men istället somna han i soffan.. Vilken jävla vardag!!! och inte ett skit romantik, mys, guldkant eller något sånt jag längtar efter och faktiskt bad om.

Jag var ledsen och läste i min bok och gick och la mig kl 22. Han gick å la sig senare och jag märker ju att han förstår att jag inte är på humör men säger inte ett ljud om det. Vi går och lägger oss var för sig, kliver upp var för sig. Jag köper frallor och han gör sina och går och sätter sig och medans jag gör mina har han ätit upp halva sin frukost. Vi går runt sjön och inte mkt blir sagt. Han säger inte ett ljud och då inte jag heller gör det så blir det inget sagt om det. Det är alltid jag som ska prata, det är alltid mitt fel ( så känns det men jag tycker inte så). Han har försvarsmekanism och ska alltid förklara varför han gjorde som han gjorde istället för att ajdå det var inte min mening.

Han kan så ofta säga att han är så glad att ha flickvän som var med då och då men följa med mig det behöver han lång förberedelse för. Så jag har nu i måndags sagt till honom att jag vill umgås i helgen. Jag som är van att komma till helgen innan jag bestämmer något och tar det lite som det är… men detta får jag ju jobba med för respekt för att han är som han är men kan han då inte respektera mig och göra sig till lite och möta mig i det jag önskar, hoppas och till och med ber om???