Eller ja kanske inte så svårt men det är inte så där tjoho som jag inbillar mig att det skulle vara att hitta den där perfekte.

Vi är så olika. Det kanske gör att vi kompleterar varandra men käns mest som ja, så här han och jag saknar saker. Saknar att ha den där att munnhuggas med, att gilla och göra saker ihop. Å saknar verkligen att uppvakta och uppvaktas!!

Tittar inte på andra eller drömmer om nån men vill ha mer liksom. Å jag pikar, pratar, försöker locka, uppmärksamma men det verkar som han inte reagerar, att han inte tar till sig.. Han försöker men det ger inte känslan jag är ute efter. Jag vill ju inte att det ska vara fel, tycker om honom men jag vill ha mer.

Mer man att luta mig mot, mer av allt det där speciella. Mer munnghugg och roligt ihop. Mer uppvaktning. Å jag tjatar verkligen men det hjälper inte. Han verkar lycklig över att han har någon att dela sitt liv med och nöjd med det vi har medans jag inte är det. Åååå kommer vi lösa det.

Just det frågan ställde jag i helgen men får jag reaktion??? nä egentligen inte. han tog upp det men mest för att jag hade sagt det så han typ ville påminna mig eftersom jag börjat prata om det då vi kom hem efter en middag. Men jag kom ihåg och bekräftade min oro men ingen respons.

Å självklart är det mitt humör som gör och förstör mkt. Jag bygger upp förväntningar och påverkas så när jag blir besviken. Men på något sätt så börjar jag sluta försöka få till det där underbara, vardagslyxen osv. Jag blir mer o mer hemma i min soffa och likgiltig.

usch det låter ju inte alls bra å det är nog inte så farligt men det är energilöst.

Var är det där speciella, var är passionen, var är flirten, var är det ”nu ska vi bara ha det gott”????

Jag vill ha det!!!
En kompis sa till mig att han verkligen ville ha passionen och jag tyckte på att det där är nog inte så verkligt men han verkar ha fått det. Kan jag inte få det jag söker eller är det för höga drömmar?

Han ska ju inte behöva ändra sig helt och hållet för min skull men jag vill ha mer. Ska vi inte kunna få det bra eller är det helt enkelt inte vi eller blir det inte bättre än så här? Men är man två så behöver man anpassa sig, å han säger att han försöker och jag försöker men vi gör det inte tillräckligt.. usch jag vet inte vad jag vill. Känns som när jag skriver att det inte är nått förhållande som kommer hålla men jag vill fortsätta. Är det med honom eller just förhållandet jag vill ska fungera.. usch så jäkla svårt..

Hur svårt är det att uppvakta och bry sig, att tänka vi två istället för bara jag.. Det trista är att jag börjar bli likadan