Läste min gamla dagbok. Det är otroligt vad vi gått igenom. Tänk så nära det var att han skiljde sig men aldrig tog steget. Det var under flera månader han funderade fram och tillbaka. Tänk om jag varit där jag var nu, eller har varit. Då jag kämpat för honom istället för att vara förnuftig.

Kändes som han verkligen tyckt om mig. Å jag honom tänk så mkt vi tyckt om varandra men allt slutar verkligen inte lyckligt. Här gjorde tydligen inget de…

Jag blir så ledsen när jag blir påmind om våra känslor för varandra. Jag hoppades fortfarande att han skulle valt mig när jag läser om hans funderingar och allt.

Tyvärr stod hans fru/sambo/flickvän jämte honom. Men jag tänkte att tänk att ha en så snygg kille. Han var så min typ (kanske lite för snygg) men va fasiken jag borde med kunna ha en snygg kille. Hans, vad det nu var, var inte så snygg. Så då borde jag med lyckas.

sen tänker jag, att om jag träffar en sån så borde jag kunna tränga undan den gamle men nä jag vet faktiskt inte. Undra om jag verkligen kan de…

Känner att jag tyvärr måste säga tack och hej och att vi inte ska höras eller ses mer men jag vill inte säga det för då kommer han aldrig höra av sig. men jag ska kanske be om att få lugn och ro i sommar. Så jag kommer lite längre bort och kan hitta mig själv utan honom i mitt liv.

För just nu är jag kär i honom. Idag när jag såg honom sitta och lösa ett korsord så tittade jag på honom och kom på mig själv önska att det var han och jag som satt i sommarstuga tillsammans på vår ledighet. Å jag tänkte att å så fin han är. Kom på mig själv att känna att jag tänkte att det var vi två. Men så kom jag på att så är det inte… jag får påminna mig hela tiden om det för annars känns det så underbart och att allt vore så perfekt som jag tror livet kan vara. Att jag är lyckligt kär men nä så är det ju inte..

Det finns många stunder då jag inser att vi inte ska bli ett par osv men så träffas vi lite enkelt och det är så mysigt.

Idag så kom han och gjorde mig sällskap på lunchen och vi låg i gräset och bara pratade, stundtals bara var tysta. Tog lite på varandra men inget förspelsaktigt utan bara rörde varandra. Några små pussar. Bara var liksom. Jag älskar det och så kommer jag på mig att jag är som nykär igen.

Blir lite ledsen när jag kommer på att jag är pigg och glad för att jag träffat honom och känslorna gör sitt. Men det är underbart när jag känner så. Men sorgligt igen när man blir påmind om verkligheten.

Sicken skit man hamnat i. Å det sorgliga är att jag tror inte vi kan ha kontakt med varandra förrän jag går vidare.

Usch idag är jag ledsen

Igår hade vi en trevlig heldag med övernattning. Vi fixade lite i huset och sedan hade vi en helt vanlig kväll då vi låg och kikade på tv. Kändes ju lite sådär att inte göra nått mer speciellt när vi väl får tid ihop men samtidigt så var det mysigt att ha en ”vanlig” kväll. Så som det kanske varit om vi bott ihop. Sen sov vi hela natten och hade bara sex på morgonen.

Efteråt så låg vi och mös i sängen, pratade lite och kom in på detta med hur det var och hur det skulle bli när vi la av. Då säger han att det är jobbigt innan och efter vi träffas. Inte att vi träffas eller under tiden utan att ljuga hemma och så.

Så jag frågar om resan… om han vill göra en resa eller ej. Å han vet inte.

Jag förstår att det är jobbigt att ljuga hemma men sa som jag kände att jag hade hoppats jag var värd det, och att om jag inte får nått speciellt så varför ska jag fortsätta. För det är jättejobbigt för mig med. Han kan inte svara på nått men det såg ut som han tycker det är jobbigt att göra mig ledsen.

Nu vet han nog inte hur han ska göra och jag tror detta är slutet för oss. Jag gav honom tills onsdag för att bestämma sig om han orkar göra en resa med mig eller inte. Jag borde nog ta chansen att stänga dörren och gå nu. För jag orkar inte!! JAG ORKAR INTE. Jag blir så ledsen för jag hoppas på saker och ting, det är bättre jag bryter kontakten så jag inte hoppas. Men det är så jobbigt att säga hej då och inte träffa honom. Att bryta kontakten, jag tycker om honom så mkt !! Jag känner sån trygghet med honom och sånt välbefinnande då jag får krypa in i hans famn.

Men visst jag kommer må bättre i längden om vi slutar nu. Jag kommer stå väldigt ensam ett tag men det borde vända och jag kommer må bättre och hitta nån att älska. Å alla förhoppningar jag har kommer försvinna och ersättas med mer uppnåliga hopp.

Fy fan va ensam man kan känna sig ibland !!

Vi har ju pratat om att göra en resa men jag vet inte. Jag vill göra en riktig resa. Minst en långweekend, och se nått, göra nått. Inte bara åka och ha sex och sitta och glo, ligga och vila. Jag villl att det ska vara en resa, en semesterresa eller hur jag ska förklara det. Inte bara en resa med honom.

Men han kan inte mer än två nätter. För hon kommer misstänka nått. Ska jag verkligen kräva det av honom då.. mm nu när jag skrev det på det sättet så är det klart jag ska det… så de får det lite jobbigt igen men nä det kan jag inte kräva av honom. Men han kan inte heller kräva att jag ska göra en två dagars tur för att bara hänga med honom. Så då blir det ingen resa.

Tycker han kunde säga att han bjuder mig men han fattar ju inte… jag försökte säga att jag inte har råd med två resor och då vill jag att den resan jag gör ska vara nått speciellt. Jag har inte råd/vill inte lägga mer pengar än på en resa eftersom jag behöver spara till min renovering. Jag sa detta till honom och han förståd men där slutade det..

Kanske ska säga att jag kan göra en billig resa med honom.

fast det kanske är det bästa om vi inte åker alls. Han vill inte skilja sig och jag vill ju det. Det kommer aldrig bli bra så länge vi håller på. Därför vill jag att resan verkligen känns värd allt det jobbiga den för med sig.

Usch jag tycker det är så jobbigt. Det känns som jag tidigare haft ett hopp men att jag börjat inse att det verkligen inte finns. Å jag tycker det är skönt att inte ha kontakt med honom, det är med jobbigt. För jag inser vad det innebär. Att vi inte bör ha med varandra att göra.

Han har hjälpt mig en hel del med saker och han har gett mig saker (dörrarna, jobbresan, blomma och lite så). Men så har jag hoppats och önskat att jag skulle få vara med i bandet, få denna resan och att han skulle gett mig mer för att visa vad jag betyder. Men nä jag får inget av det. Å jag känner att vi glider mer och mer ifrån varandra. Det är skitjobbigt !!

Idag fick jag besök av en gammal vän som jag inte träffat på flera år… trevligt att träfffa honom. Han sökte närhet och ville gärna träffas fler gånger och det kanske kan vara ett sätt att komma från den gamle lite.

Har träffat den gamle med och mm vi har verkligen hittat varandra. Lärt känna varandra och tar så mkt hänsyn till varandra i sängen. Jag tycker om honom och det är tufft att tänka på att vi ska avsluta detta.

å jag blir nog lite det när vi har lite tätare kontakt. Men nä bara olyckligt kär sedan många år tillbaka.. haha ja herrejösses vilket skit det är egentligen.

Han har inga planer alls på att skilja sig. Jag bara hoppas det allt emellanåt. Det är för stor skillnad på oss och det står nog bakom mkt i att han inte väljer det. Det är så få år vi har kvar tillsammans tänker han, det är så mkt i våra liv som inte passar ihop. Å han klarar inte att stå upp att han valde en yngre tjej. Klok eller feg, ja det är frågan.

Men det verkar som enda sättet att komma över honom är att inte träffa honom. Jag mår bäst då känns det som. Lugnast helt enkelt.

Men tycker det är så trist att känna så… att jag inte kan ha honom i mitt liv.

Han ville som sagt åka på en resa med mig. Jag frågade honom idag om han fortfarande ville och det ville han. Men skrev tillbaka till honom att jag vill ha en riktig resa och inte bara en natt.. å gissa, inget svar..

Ska försöka att inte höra av mig heller nu utan låta honom höra av sig, ta upp detta igen. Jag vet ju att det bästa vore om det inte blev nån resa så blir det inte det så borde jag väl vara glad. Å ska det bli nån får det bli nått speciellt, nått jag skulle vilja och inte bara för att jag får åka iväg med honom.

Sen hoppas jag att jag blir kär i nån riktigt trevlig man och kommer över den gamle och blir lycklig. Å att den gamle kommer sakna mig ordentligt !!!

Satt och pratade med min mentor idag och sa att jag ändå var på rätt väg men var rädd att jag lurade mig lite efter hans samtal förra veckan och mm så var det nog.

Pratade idag och vi hamnade i att avsluta detta och han visade och sa inget att han inte ville… han vet att han inte kan säga nått för det är upp till mig men va fan han kan ändå visa vad han känner. Han kysste mig och kramade mig, lutade sig mot min barm men inget att han ville inte höra detta, att det sög i honom.

Å då tappar jag min styrka, jag vill ha reaktion hos honom. Å jag kommer på mig att jag vill att han ska vilja ha mig, att han ska välja mig men det kändes som de känslor han hade förra veckan var borta. Att det var som vanligt att han tycker om mig men det söker honom inte längre.

Sitter och funderar på om vi ska göra en resa ihop eller ej. Han sa att han ville det imorse men jag sa att jag inte visste om jag ville för det väcker för mkt. Men en del av mig vill ju. Funderar på att säga till honom, att om han bjuder och det är flera nätter så okej. Då får jag nått speciellt av honom, och jag kanske kommer på att vi inte har så kul. Visst kommer känslorna bli jättejobbiga men det är de ju nu med… fast det är lite bättre nu och jag kanske förstör allt om jag åker iväg med honom..

Jävla karl och jävla känslor!!!

Idag ville han äta lunch med mig. Efter lunchen pratade vi om vad vi kände och lite så.

Han började med att han tyckte mkt om mig nästan så han älskade mig och att det var hemskt. Ja inte hemskt att älska nån men att älska nån och vara gift med en annan.

Han påstådde idag när vi gick på lunch att jag för första gången för ett par dagar sedan hade gett honom en kram och sagt att jag tyckte om honom. Att jag aldrig hade varit den som kommit och gett en kram och sagt de orden utan att han sagt dom först. Å det kanske stämmer. jag brukar nog bara skriva det och säga det när han säger det.

Han har mkt känslor nu igen, och kanske är det för att han håller på att förlora mig. Han tar alltid ett steg framåt när jag tar ett tillbaka. Det känns som han återigen vill vara hos mig.

Vi pratade om att han önskade att det var hans fru som avslutade deras äktenskap så han inte skulle vara den eleka/dumma. Att hon skulle komma på honom, men att han inte skulle klara att medvetet göra så att hon skulle upptäcka det. Jag sa att jag tycker det är bättre att avsluta det själv istället för att göra på det sätet. Även om det är tufft i sig att ta det steget.

Visst fick jag hopp om att han ska ta steget, och jag tror han återigen funderar och önskar men han kommer aldrig göra det, för han varken vågar eller tyar som han sa.

Vet inte hur det skulle vara om vi blev ett par, han passar inte riktigt in bland mina vänner och jag säkert inte bland hans. Men annars skulle vi nog ha massvis med trevliga stunder. Men åldern skulle nog göra sig påminnt, medans jag kanske vill hitta på saker så vill han kanske ta det lite lugnt och vara hemma.

Men får jag chansen så tror jag inte att jag säger nej eller ber honom fundera över det en gång till. Vi har hållt på för länge för det. Det får bli som det blir i så fall.

Tror han stundtals vill och önskar att det vore vi två men det drar med sig för mkt om han ska göra så att det blir vi två.

Vi pratade om att vi hade det jobbigt båda men på olika sätt. Jag för att jag är ensam och inte har nått val, jag kan inte välja att ha honom mer (kan dock välja att gå). Han har det jobbigt för att han kan göra valet men inte klarar det. Stunderna vi har ihop ger honom det lilla extra för att hans liv ska vara bra medans det förstör mitt liv. Det kryddar hans men sinar mitt. Däremot uppbrottet kanske blir jobbigare för han, han ska leva kvar i det han har men utan mig medans jag ska skapa nått nytt och ersätta honom.

Han sa att han nog alltid kommer tycka om mig oavsett och så kanske det blir för mig med men tror att när vi tappat kontakten så kommer saknaden avta den med.

Men just nu söker det honom en hel del. Å elakt nog så stärker det mig för jag behöver inte tvivla på hans känslor, jag blir inte lika mkt fjolla. Sen väcker det tyvärr hopp, hopp om att få ha honom nära mig. Men tror att hans känslor tynger honom för han känner att det är på upphällningen. Det är jobbigt för honom att separera från mig.

I slutet av samtalet så tittade han på mig och sa ”jag älskar dig” och gav mig en kram. Det är stort..