Första gången sedan jg bröt ihop och skrev att jag inte orkade mer. Vi har ju träffats men inte sagt ett ljud om detta.

Idag frågade jag om han ville med och äta innan jag åkte hem. Så det gjorde vi. Jag sa till slut att jag åkte och jobbade idag för att jag ville se honom och säga god jul.

För övrigt pratade vi mest om annat men ganska stelt och tyst egentligen men sen så frågade han hur det var med mig. Jag sa att det var sådär.. oh sen frågade jag honom och det var likadant sa han.

sen pratade vi om varför jag nte ville mer och jag sa till honom att jag hade känt att jag skulle kompensera för det som han inte ger mig – alltså för att han inte skiljer sig. Men att det alltid är jag som ber om allt. Självklart har han gjort saker och så men det känns verkligen somd et är jag som för vår relation.

Han säger att han förstår men jag vet inte om han gör det. Han hade tolkat mitt svar ang julklapp som jag inte ville ha någon när jag sa - du kan inte fråga om någon vill ha en julklapp, jag kan ju inte svara på det. Man ger något för att man vill det.

Sedan skrev jag ett mess att det var skönt att vi hade pratat och att jag hoppades han förstod mig. Han skrev tillbaka att han gjorde det och ”du är ändå nått speciellt för mig” och på det svarade jag bara – men snälla visa det då. Å självklart svarar han inte på det.

sa även till honom att jag bett honom visa och ge mig mer för ett år sedan men att det inte blivit nån skillnad och därför miste han mig nu.

Och att jag behövde höra vad han tyckte och kände flera gånger. Att det inte räcker med en gång om året eller när jag tvingar fram det. Att det kanske är annorlunda när man är andra kvinnan än om jag haft honom själv. Och att jag skulle vilja att han visade och berättade vad han kände.

Önskar ju att han anstränger sig men tror ju inte det tyvärr. Han gör säkert det han kan och vill. och jag tror faktiskt att det är mer än han brukar men tyvärr räcker det inte för mig.

Fick två kramar när vi skiljdes åt idag och det är så underbart att och känns så naturligt – men men nu ska det bli ett minne blott. Och visst jag tror inte det är sista gången vi rör varandra men jag ska verkligen försöka sluta förhållandet som jag upplever att vi har och försöka hålla det till en vänskap som är helt legitim.

Vi var som vanligt idag. Han tittade lite extra på frukosten men jag satt bara tillbaka lutad och log till svar och vände sedan bort blicken. Så skönt att bara låta det vara. Inte vrida och vända på saker och ting.. det är som det är och det kommer inte bli bättre vad som än sägs eller görs.

Som det var idag kan vi bara vara vänner, helt vanliga vänner. det var precis som vanligt mellan oss men inget flirtande.

Hade hoppats att han skulle säga nått men han vet inte vad han ska säga så han klarar inte ta upp nått, för han känner sig osäkert och bortkommen.

Och det är som det är… sen hade det varit skönt att säga nått om det men jag tror detta är mindre känslomässigt. Å kanske ett sätt för både han och mig att klara av situationen. Pratar vi om det så kommer det bli mer påtaligt och känslosamt och då dimper man väl ännu mer. Nu går det upp och ner men jag bryter inte fullständigt ihop.

Läste gamla mail i helgen och vi har verkligen hållt på så länge och inte kommit nånstans. Det ska bli så skönt att komma från det falska hoppet och det tunga förtvivlan. Sen är det skitjobbigt att inte få vara mer med honom… usch men får bara tränga bort det och se på de positiva bitarna !!!

Å vad vi har hållt på…. i flera år så har det varit samma sak.

För fyra fem år sedan så ville han ha mig men skrivit i flera mail att jag inte ville ha honom. Det ville jag men jag ville inte göra fel och att det bara berodde på mig att han skiljde sig och det sa jag till honom. Å så hade jag ju förhoppning och drömmar om att träffa nån i min egen ålder.

Men han gjorde sitt val då för några år sedan och sen dess har han stått kvar vid det och jag tror han är nöjd med det. jag tror han känner att han valt rätt.

usch det gör ont men jag hoppas att det tar slut på denna evighets otrohets historian som jag är med i.  Jag känner när jag skriver så att jag hoppas ändå att han ska sakna mig så att han trots allt kommer… men det gör han ju inte så jag måste komma till den punkt då jag vill att det ska ta slut mellan honom och mig… när jag skriver att jag vill att det ska ta slut på otrohetshistorian så är det ju för att jag ser ett litet litet hopp att det kan ta slut genom att han kommer till mig. men jag måste komma till insikt att så kommer det aldrig bli och gå vidare.

Jag måste komma till den punkt då jag vill att det ska ta slut mellan honom och mig. Ibland, små korta stunder är jag där. Jag får hoppas att stunderna blir till en evighet

Ja nu borde det ta slut… men jag är inte säker på att jag klarar det… men jag ska försöka nu.

Jag skrev igår att jag ville att han skulle skilja sig, att han måste välja. Då svarade han bara att han redan valt en gång. Jag svarade att jag hade hoppats han kunde ändra sig för jag klarade det inte längre. Han förståd att jag inte klarade mer sen hördes vi inte mer.

lipat två dagar när jag är ensam. Mår bra när jag inte tänker på det men tårarna kommer gärna när jag tänker på att jag inte ska vara tillsammans med honom mer.

Men jag måste komma ifrån honom men åå jag vill verkligen inte, jag älskar att vara med honom. Han får mig att må så bra när vi väl är tillsammans. Älskar att göra saker tillsammans med honom, det är så kul. Jag har så roligt och trivs verkligen, känns som jag är mig själv och är precis så som jag vill är jag är med honom.

Men nu får det vara slut på det så jag kommer vidare. Sen hur vår vänskap blir återstår att se.

Men jag känner att han gör ju inte speciellt mkt för att kompensera att han inte valde mig. Vi umgås bara i hemlighet. Alla vet att vi tyker om varandra - folk pratar ju till och med om det nu när vi är ute man får lite kommentarer av våra gemensamma vänner. Det är med sånt som är svårt nu om vi ska sluta med detta..

Usch så hemskt det känns att vi inte ska vara tillsammans mer, inte göra saker tillsammmans. Inte hoppas på resa ihop osv ihop.

Får bara hoppas jag hittar nån annan som får mig känns mig lika bra och där jag slutar längta efter honom.

Tror jag älskar honom och att det vore mannen i mitt liv om han valt mig och att inte det varit denna åldersskillnaden. Han har jättemkt brister och fel men jag vill bara vara med honom i alla fall. Å det är precis så det ska vara.

Men nu ska jag försöka tänka och lära mig leva ett liv utan honom. eller ett liv då jag inte längtar efter honom och jag inte vill ha honom längre.

Att han ska välja mig. Jag vill det. Skiter i att det blir jobbigt att möta samhället, var vi ska bo osv, för jag vill ha honom!!!!

Men jag vet att han inte kommer välja mig men jag hoppas. Men jag vet att han även om han ville välja mig så skulle han inte göra det. Han vill inte såra barnen, han vill bo där han bor och leva så mkt i det som han lever.. med bandet, idrottföreningen, vännerna osv.

Å han vill inte välja mig det är det tråkiga. Åååå varför inte !!!!!

Jag tycker det är skitjobbigt just nu. Vill bara lipa gräva ner mig och inte träffa en människa. Å det är jättejobbigt att möta honom.

jag vill ju bara ha kärleken hos mig… varför gör livet och jag så här mot mig

usch fy och blä så tråkigt och jobbigt jag tycker det är just nu

Å så är jag så rädd att jag inte klarar att vara utan honom, att jag mister honom helt samtidigt som jag inte vet om jag klarar att ha honom i mitt liv om vi inte är tillsammans.

Men jag vill mer än så här, jag vill inte vara ensam och längta efter nån som sitter med sin andra kvinna. Jag vill ha min lycka och min man hos mig!!!!!

Usch vad mitt hjärta värker…

Vill bara ha honom hos mig. Han har så mkt fel men det är ändå han jag längtar efter. eller mkt fel, ja han är ju gift – ett mkt stort fel. Sen lite ego och för gammal. men annars är det nog inte så mkt mer.

Jag hoppas och tror att jag ska träffa nån men jag gör ju inte det. Jag är livrädd för att hamna så här igen, då jag tycker om nån men inte blir älskad tillbaka.

Har det rätt jobbigt nu, saknar honom mkt och går hela tiden och funderar på att avsluta det hela. Ställa honom mot väggen återigen och säga att han får avsluta det ena förhållandet men jag vet ju att han inte väljer mig och så blir jag helt ensam. Det är så jobbigt men jag vet att det är ett måste men gråter och är för svag. För ensam!!!!!

Det är skitjobbigt.  Mina känslor, min kropp ja hela jag är brusten

Å idag mådde han bättre och då var han inte lika mysig. Lika trevlig och mer pratglad och mer som vanligt. Igår verkade det som han verkligen ville krypa ihop nära mig. Han var så mysig, så gullig, så härlig och idag var han precis som vanligt.

Han tar ju i mig och är så där vanlig men bad inte ens om att få stanna till och kyssas lite… han höll mig i handen och tittade på mig. Men det där lilla extra var bort idag igen. Och det kändes inte som han funderade längre på varför det inte var vi två…

han har saknat mig mkt i helgen och kontaktat mig mkt och idag ville han att jag skulle komma och han ville bara mysa med mig. Krama mig och bara ha mig nära.

När jag åkte därifrån så messade jag att det kändes som våra känslor var mer nu igen. han höll me och jag messade att det tom kändes att han ibland ville att det skulle blivit vi två. Han svarade att det var så ibland och att det var svårt. Skrev att det var svårt hur han ä gjorde men att det borde betyda nått att vi hållt på så länge och har de känslorna vi har.

Sen dog messdialogen slut. hoppet får sig en skjyts och det blir lite jobbigare igen. Jag både vill och inte vill men jag tror inte jag kommer säga nej om jag får chansen igen (jag tro ju dock inte jag kommer få chansen nån mer gång men jag hoppas). Å jag tror jag ska få honom att ta beslutet att välja och avsluta det han väljer bort. Att han får känna att han väljer bort mig – att han avslutar. Men för att jag inte vill ha det som jag har det.

Men sen är det som alltid, nått som gör att jag vill vänta lite… nu har han det mkt runt om sig så vill avvakta nån vecka till.

Ska jag få chansen så måste det nog bli dåligt hemma och det kan jag ju hoppas för det kan det ju faktiskt bli igen…. det hoppas jag faktiskt. Det allra bästa vore om det blev så dåligt att de skiljde sig ändå men det tror jag inte men att det kan bli så dåligt att han tycker det kan vara värt för att få vara med mig – kanske faktiskt. Troligen inte men möjligheten kanske faktiskt kan komma.

tycker om honom och saknar honom men tycker det är skönt att inte ha kontakt med honom. I helgen så funderade jag till och med på att be honom ta ett annat jobb om det kommer erbjudande. Bara för att vi ska ha chansen att komma från varandra. Tänker inte göra det för det vore så tråkigt men kanske det bästa.

Jag har inte hört av mig till honom i helgen. Han messade igår och frågade om allt var väl. svarade och motställde frågan. det var som det brukade med oss båda. Sett honom på jobbet men vi har inte pratat mer än som vilka kollegor som helst. och inte hörts av… jag vill stundtals messa honom och berätta saker och ting som sker men samtidigt tycker jag det är så skönt att inte ha kontakt med honom.

Tyvärr är jag rädd att han går vidare om jag släpper honom. Att han går till nästa älskarinna. Å jag vet att jag låter hur dum som helst. Vad är detta för man/karljävel. Men jag vet att han bryr sig om mig, för även om det inte är mkt han gör för mig så är det mer än jag märker att han gör för nån annan. Jag är den enda som andra har fått nys om att han har ett förhållande me… osv

Och jag vet att så fort jag säger att jag inte vill ha en relation, att jag vill avsluta, göra uppehåll eller vad som så trillar jag dit så in i norden. Eller han tar avstånd helt och hållet och jag känner att jag tappar honom fullständigt och då blir jag så svag. Nu känner jag bara lugn när vi inte hörs. Visst saknar jag honom men inte det han inte ger mig (eller det han ger mig, beroende på hur man ser på det).

tycker om lugnet men saknar honom. Men han alternativet finns inte och då är det skönt att inte bli lurad till att det finns. Jag menar, det är skönt att inte få smaka på nått som ändå inte finns.

Ja du jag vet inte.. det är underbart. Han är verkligen bra i sängen och han hjälper mig mkt men ensamheten och saknaden är så jobbig.

Men annars har jag bara ensamhet och är det värt att låta bli de underbara stunderna??? usch varför har jag så mkt känslor för honom??

Å varför kan han inte kompensera mig för att han inte valde mig? Det är så jälva tufft när han stänger av telefonen. Det gör ont