Messade honom att jag var lite ledsen idag, att det var jobbigt med att hoppet var borta. Han skrev att han med tyckte det var lite tungt idag och att han redan saknade mig.

Skrev att jag saknade våra resor men att jag hoppas vi hittar ett sätt så att det ändå blir bra. Sen skickade jag ett mess till.. ”eller så får du bara bjuda på resor så träffas vi inte där emellan” nästan så jag hoppas att det skulle bli så. Han svarade. ”ja det kanske vore nått”.

Ja nu får jag bara ha tålamod och se vad han tar detta… får väl ändå låta honom visa vad han vill men jag tror ju att han kommer vänta och se vad jag vill… jaja vi får se, gäller väl att hålla sig sysselsatt eller nått.

Ja det är väl så här det är. Blir påmind om så mkt, känns som det är annorlunda nu. Tidigare har jag hela tiden fått saker jag hoppats ska hända men nu finns inget att hoppas på. Går inte runt och hoppas på en resa, för vi ska inte resa. Vi ska ju bara vara vänner och inte någon otrohetskärleksförhållande.

Usch det är trist att inte ha hoppet.

Saknar det verkligen och jag vet att jag ska försöka hoppas jag träffar nån annan att resa med och att jag kan resa med mina vänner men just nu är det inte riktigt samma sak. Jag kan inte längre gå runt och hoppas att HAN ska ge mig saker och ting.

Hon vann verkligen och jävla va trist det är.

Började skitadåligt. Det första han typ säger är att han har ju redan sagt sanningen och bett om ursäkt och ger liksom intryck av att inte fatta vad mer som finns att säga.

Säger till han att han likaväl kan åka och ja tanken fanns nog hos honom. Som tur var satt han kvar så vi fortsatte och prata. Han visar ju inte vad han känner men uppger att han tycker det är tråkigt och att han kommer för att han vill inte att det ska vara så här. Å att han vill låta saker och ting lägga sig innan han tar upp det och att det tyvärr är så att han stoppar huvudet i sanden istället för att ta tag i problemen.

Jag berättar att hans sätt sårar mig och att vårt förhållande inte är rättvist (vilket han säger att han förstår).

Vi sitter i typ två timmar och pratar. Han lyfter frågan om hur vi ska fortsätta, vad vi gör nu. Och då pratar vi vidare om hur vår kontakt ska se ut och i slutet känns det som vi kanske förstår varandra. Han ser på saker som att man än vän eller inte. och att man är vän om man inte är ovänner. Jag menar ju på att det finns olika djup på vänskap. Jag vill inte vara som vilken kollega som helst och verkligen inte som hans tidigare älskarinnor. Tog faktiskt upp det som en jämförelse eftersom vi är vän med den han hade innan mig. Och när han då säger att jo de är goda vänner så menar jag ju på att jag vill vara mer vän än så. Jag vill veta både negativa och positiva bitar i hans liv. Då berättar han att hans familj ska åka iväg till helgen. Sånt har han hållit hemligt för att han tror det sårar mig. Ja men visst känns det men som jag sa det sårar ju verkligen mer när man får höra det på omvägar. Vilket han förstod. Å det är ju detta som gjorde det härmed bandet och sveket så oerhört tungt.

Å att det gör så ont är ju för att jag tycker så mkt om honom. Vilket han förstod. Han messade en timme senare att det kändes skönt att vi pratade och att han nog tycker om mig ändå. svarade med lite fler ord men typ samma sak.

Efter pratstunden så kändes det så bra. Vi ska försöka vara vänner men det är inte han jag ska kämpa för, jag ska skapa mig ett liv utan honom. Nu några timmar senare är jag trots allt lite sorgsen. Det är över vilket är skönt men jag kommer ha stunder då jag saknar honom oerhört.

Jag sa till honom att jag vill att vi ska ha den vänskap vi haft utan att vi har otrohetsbiten med. Jag förklarade att jag hade velat hjälpa honom i livet men att det är svårt för mig eftersom jag inte kan komma hem till honom osv. Men han kan hjälpa mig så som han tidigare gjort. Det kändes som han förstod när han åkte och nu hoppas jag bara att det verkligen kan bli så som jag hoppas.

Om en liten stund kommer han. Jag skrev tydligt att jag kunde tänka mig att träffas om han var villig att prata och visa vad han kände. Och den konversationen slutade med att han ville träffas och att han skulle höra av sig när han kunde. Detta var förra torsdagen, sedan tror jag att han har jobbat i helgen – men har han passat på att komma till mig. NÄ. Sedan gick måndagen och i tisdag då han är ledig får jag ett mess då han undrar hur jag mår. Det är inte det jag vill, jag vill han ska hjälpa mig att reda ut saker och ting och genom det få mig att må bättre. Skriver att jag tycker det är konstigt att han låter ännu mer tid rinna iväg och då undrar han hur jag har det nästa vecka…. det får en verkligen att känna sig betydelsefull – NÄ.

Skriver till honom att jag kommer vara ledig imorgon så han kan komma då om han vill. Jo kanske, han hör av sig. Jävla idiot. Jag skriver att jag vill ha svar och att jag annars jobbar. Å då får jag att han ska komma.

Så nu sitter jag här och väntar. Hans sätt är smart, jag har förträngt för jag inte orkat och attd et inte hjälpt att gå och påminna sig om hur arg och sårad jag varit. Så visst har känslorna (besvikelsen) lagt sig. Kommer väl troligen blossa upp igen då han kommer och inte har ett skit att säga.

Så orolig för att det verkligen kommer bli så. Att han inte har nått att komma med. Å att jag återigen bara kommer känna mig liten, ensam och så blåst.

Hoppas självklart att han funderat mkt på vad han ska säga, att han öppnar sig och förklarar varför han inte svarat på mina mess, varför han inte lät mig vara med och varför han inte vågar stå för att vi är goda vänner inför kollegor. Jag vill känna att han känslomässigt berörs när vi pratar. Jag vill känna att han är fullständigt ärlig mot mig. Behöver inte vara så att allt han säger är det jag vill höra men jag vill att han ger sin version och verkligen berättar den för mig. Å att han öppnar/blottar sig för mig. Jag tycker jag är värd ärlighet och öppenhet från hans sida.

Jag vill att vi ska vara vänner, kunna träffas avslappnat även om vi självklart får hålla tillbaka våra känslor och passionen. Men för att vi ska klara det krävs att vi båda jobbar och underlättar för varandra. Å jag vill veta hur jag ska kunna underlätta för honom men jag vill fan att han försöker underlätta för mig. Å då behöver jag känna att jag är viktig, att jag är speciell. Att jag är värd nått för honom. Å då kan han inte bara gå och känna det för sig själv och inte delge mig och visa det på nått sätt. Å eftersom han inte väljer att vara tillsammans med mig så som jag vill så kan han visa det genom vänskap. Finnas för mig, hjälpa mig och acceptera mig. Våga stå upp för mig.

Jag är som sagt sårad men även lättnad över att få distans. Å skönt att känna att jag inte bryter ihop utan och inte går och vill/hoppas på saker och ting.

Pratade idag med min mentor/psykolog, han tyckte jag såg gladare/lättare/mer nöjd ut än vad jag gjort tidigare då vi pratat om detta. Jag sa att jag tror han kommer höra av sig igen men att det kan vara denna veckan eller om flera månader. Och om jag då inte klarar att hålla ihop så kommer han aldrig mer höra av sig. Han är för feg helt enkelt.

Å idag kom ett mess… han tänkte på mig och tyckte det var tråkigt att det slutade så lustigt. Svarade att jag med tyckte det var tråkigt och att jag blev så sårad av att han ljög/undanhöll sanningen. Men på det fick jag inget svar.

Jag önskar nog att han ska komma lite krypande och försöka lappa ihop det. Samtidigt ser jag att detta är ett sätt för mig att komma ifrån skiten. Min mentor menar på att jag kommer ha svårt att vara vän med honom så länge jag är attraherad och har känslor och eftersom han troligen aldrig kommer ändra sig.

Jag önskar ju att vi ska kunna vara goda vänner som har kul ihop och jag kan lita på. Som jag vet vågar öppna sig och berätta saker och ting för mig. att jag ska vara speciell. Men det är inte vad han klarar att ge mig och då är väl detta kanske ända sättet men jag tycker det är skittråkigt.

Tror nog att han tycker det är trist, tråkigt och jobbigt men han skakar på axlarna och tänker att ja det var tråkigt men så accepterar han läget. Jag har så svårt att släppa det. Men tror kanske inte det blir bra förrän jag kan släppa det.

På mentorsamtalet idag så kom vi fram till att jag troligen är starkare än han och därför kommer jag få hålla i trådarna för att det ska bli bra men jag känner verkligen inte att det är jag som ska göra detta. Jag tycker verkligen att det är han som ska försöka rätta till situationen. Han ska uppriktigt be om ursäkt och kompensera för det han gjort. Men tyvärr tänker han inte alls som jag.

Först en trevlig resa. Helt okej trevligt, varken super duper eller dåligt utan bara helt enkelt bra och så normalt trevligt.

Men jag har ju messat massvis om att detta med bandet sårar mig. Å jag lyfte det efter en after ski samt i bilen hem. Han pratar inte om det. Svarar inte på mina tidigare mess om samma sak. Han möter mig inte alls. Förrän nu när jag sagt att jag tror jag vill avsluta vår relation och då jag skäller och skriver mess till honom att han sårat mig så mkt osv.

Han framställer det som att det aldrig varit hans mening och att han är som han är. Nu är detta verkligen min version av historien men det är ju även min blogg så..

han ber om ursäkt i ett mess då han skriver att det inte var hans mening att jag skulle uppfatta det så och att han är ledsen att jag mår dåligt.

Vi messade rätt mkt i slutet av förra veckan och så pratade vi i fredags. Kom ingestans enligt mig. Han ringde i söndags och det blev ett kort samtal, jag blev arg med en gång och han menar på att genom att han ringer och undrar hur jag mår så visar det att han är ledsen eller nått.. ja jag vet inte vad han tror att det ska visa.

Å det är så skönt att slippa skiten just nu. Jag vet inte vad jag vill att han ska göra och därför är det lättare att bara släppa det. Jag sa till honom att bollen ligger hos honom men så som jag känner honom så har han gjort ett försök och jag varit otrevligt vilket han tar det som att jag inte vill veta av honom. så han kommer nog inte höra av sig speciellt mkt. Jag tror han kommer göra nått mer försök men det kommer ta sin tid.

Å han kommer inte göra nått för att jag ska känna mig mindre sårad för han brukar funka som så att genom att han berättat sin version så är det färdigt. Men för mig är detta inte färdigt.

Han tycker det är tråkigt att det skulle sluta så här, det är jag med. Samtidigt som jag tror att det var nog enda sättet att få slut på det.

Hela vår relation blir så tydlig nu att det endast varit på hans villkor. Han skyddar sitt äktenskap och jag får inte inkräkta på det, han vågar nog inte ens nämna mig där hemma. Å allt handlar nog kanske om att han tycker om mig och därför blir det så mkt mer lögn då han måste säga att det inte är nått mellan oss.

Men jag känner det som att jag förlorar genom att vara med honom. Hade vi inte hållit på så hade jag kanske varit med i bandet…. Visst sen har jag fått ut mkt på vårt förhållande, speciellt sista resan. Men det har jag skrivit till honom att jag är väldigt glad för resan vilket jag tyckte var väldigt trevligt

Jag tycker ju att han borde försöka vinna tillbaka min vänskap. Att försöka visa vad den är värd men nä han vill bara höra att jag mår bra igen och då är allt bra igen. Men jag kommer inte må bra bara så där utan att han förklarat sig på ett ärligt och blottat sätt. Å han vill att jag ska säga vad han ska göra men detta kan han bara rätta till själv. Han måste kunna tänka ut själv vad det kan vara värt.

Sen spelar det nog kvitta vad han gör, för han har sårat mig och gjort är gjort.

Så skrev jag till honom i tisdags och nu är det så. Han svarade att det kändes lustigt och att det blivit så tyst. Detta var i tisdags, igår sprang vi på varandra i korridoren på jobbet. Sa inget om det då utan hej och bla bla om lite vardagliga saker, han frågade hur det var med mig. Sa att det var okej för det är det ändå.

Sen idag fredag så messade han mig. Han hoppas att jag kommer träffa någon så jag kan gå vidare i mitt liv. Att han nog alltid kommer tycka om mig ochatt vi har haft mkt skoj ihop.

Svarade honom att jag jag med hoppas på att träffa någon men att det får bli när det blir. Just nu känns det inte som jag orkar men om det kommer någon så vet ju jag med att man orkar – kär och kärlek orkar man nog alltid om det känns rätt. Å så skrev jag att det kändes som vi var så olika gentemot varandra och att jag inte tvivlar på att han känner för mig men att det sårar mig så att han inte pratar med mig. Att jag inte orkar kämpa och påverkas mer. Å så avslutade jag med att jag kommer sakna honom.

På det svarade han genast att han kommer sakna mig med. Å då skrev jag att jag har försökt men inte klarar det och därför väljer jag att avsluta. På det kom inget från honom.

Är så delad över det, vill så gärna höra av honom men inte påverkas av honom. eftersom han inte påverkas likadant av mig. och att jag inte kommer vidare så länge jag har kontakt med honom. Får påminna mig om det han gjort mot mig, det som sårat mig.
- inte skiljts sig
- inte låtit eller försökt få med mig i bandet
- inte pratat med mig om det utan att jag får tjata tigga och be och han ändå inte gör det
- han inte vågar/vill visa att vi offentligen är vänner, att han inte orkar så upp offentligt för vår vänskap

men visst kommer jag sakna honom. Hoppas han saknar mig med och att han tar på sig att han kunde skött detta annorlunda men tyvärr tror jag inte att han tänker så.