Varför kan ingen kille kämpa för mig!!

Han delar aldrig nått med mig längre, hör inte av sig och visar inget intresse heller. Jag har ny bil och han messade och frågade hur det gick men inte brytt sig mer än så. Han kunde väl vilja se den…

Men han ser vänskap som antingen är man vänner eller inte. Och vi är inte ovänner.. Jag menar på att det är skillnad på ytlig och nära vänskap men för honom är det liksom inte det, eller man behöver inte göra nån skillnad. Han menar på att jag ska veta vad jag betyder för den andra så man behöver varken säga eller göra nått. Medans jag menar att nära vänner bryr sig, hör av sig och har tätare kontakt.. nä vi skiljer oss.

Nä han är ute ur bilden, ur vardagen rent praktiskt nu ska det bara ske mentalt med..

tycker det är tråkigt även om jag inser att det är bra. Han skrev att han tyckte det var jobbigt eftersom vi tidigare haft en så nära relation.. men det är det enda han känner. Inte att han kan göra nått för att bibehålla vår vänskap…

Jag har inget att vinna på vår relation längre, det känns lite fel att tänka så men tidigare så har det funnits hopp och det ena och det andra som gjort det värt det hela men det finns verkligen inget hopp om nått längre.. och det är det jag menar med att jag inte har nått att vinna på det längre.

Tycker han kunde serva mig lika mkt nu men nä han får inte sex längre så varför skulle han göra nått längre (bjuda på saker, hjälpa mig med nått).

Jag hoppas han har det jobbigt!! att han saknar mig och att han har lite ågren över att han inte gjorde si eller så.

Jag vill väl att allt ska bli bra och att vi ska kunna umgås men jag tror inte på det riktigt längre. Å jag vill att han ska tycka det är jobbigt, att han ska sakna mig och att han fattar att det är hans beteende som gjort att det är som det är.

Jag vill att han ska må lite dåligt för att han gjort som han gjort mot mig.

Han kunde varit med engagerad och gett mer men så viktig var jag inte längre. Jag vil inte förlåta honom bara så där, jag vill att han ska fatta att han gjort fel och jag vill inte bara att det ska vara som ingenting hänt.

Tänker jättemkt på honom stundtals och jag både vill och inte vill träffa honom. Jag vill att han ska höra av sig, att han ska ta kontakt men samtidigt innerst inne så vill jag inte bli påmind om honom. Jag vil inte att han ska påverka mig och förstör mer för mig.

Men hoppas han tänker varje dag på mig och att han ångrar att han gjort som han gjort, att han tar på sig skulden över att vi tappat kontakten, att han mister mig. Hoppas det plågar honom, ja jag vet att det är elakt men jag har mått så dåligt så många gånger och jag tycker han sakta men säkert skjutit mig längre och längre bort men utan att våga ta steget och säga nått själv. Å vad det stör mig att han är så feg!!

Jag vill inte att han ska tro att jag bara är okej med allt. Men jag vet inte om han fattar att det inte är okej… ibland fattar han men ibland är han så fruktansvärt trög.

Jag vill inte att jag bara ska glömma allt dåligt när jag ser honom. Jag vill tyvärr att han ska vara ledsen över att han gjorde att det blev så här. Men han tror nog allt är bra, jag sa att jag inte ville ha otrohetsaffären längre utan att vi skulle vara vänner och han tycker nog att vi är det…

Nästan ingen kontakt alls faktiskt. Sa till min mentor att vi nog bara hade setts en gång efter skidresa – det var ett ordentligt steg i rätt riktning tyckte han.

Igår, en dryg vecka efter förra mess kontakten så skickade han.
- ha en trevlig helg
- hoppas allt är bra med dig
skrev bara desamma på detta. Tänkte som så att det var ingen fråga (han frågade inte hur det var utan bara hoppades) Å han svarade inget mer..

Kändes bra att inte börja messa och börja föra dialogen. Var lite svårt att låta bli men jag lyckades och sen tänkte jag inte så mkt mer på det under dagen.

Tycker det är skittråkigt att inte vara den som känner honom mest av oss kollegor men han ger inte tillbaka det jag vill och egentligen är det rätt bra att han inte hör av sig utan att jag får lite lugn och ro.

Fått ett par mess av honom men mer är det inte. Och det gick många dagar emellan. Det ena messet stod det bara -jag saknar dig.

Skrev att jag saknar det bra men det sämre blev för mkt för mig.

Saknar honom, men vill inte träffa honom för jag är rädd för hur det kommer påverka mig. Men sen kan jag så gärna vilja träffa honom och så gärna ha sex med honom. Känna hans trygga famn och ha detta härliga sex. Men men det är bara förtränga undan. Vill ju hellre hitta någon som ger samma sak men även ge mig en vardag.

Men så gott det vore att göra det med honom. Men det gör för mkt skada så jag bör verkligen låta bli.

Messade honom att jag var lite ledsen idag, att det var jobbigt med att hoppet var borta. Han skrev att han med tyckte det var lite tungt idag och att han redan saknade mig.

Skrev att jag saknade våra resor men att jag hoppas vi hittar ett sätt så att det ändå blir bra. Sen skickade jag ett mess till.. ”eller så får du bara bjuda på resor så träffas vi inte där emellan” nästan så jag hoppas att det skulle bli så. Han svarade. ”ja det kanske vore nått”.

Ja nu får jag bara ha tålamod och se vad han tar detta… får väl ändå låta honom visa vad han vill men jag tror ju att han kommer vänta och se vad jag vill… jaja vi får se, gäller väl att hålla sig sysselsatt eller nått.

Ja det är väl så här det är. Blir påmind om så mkt, känns som det är annorlunda nu. Tidigare har jag hela tiden fått saker jag hoppats ska hända men nu finns inget att hoppas på. Går inte runt och hoppas på en resa, för vi ska inte resa. Vi ska ju bara vara vänner och inte någon otrohetskärleksförhållande.

Usch det är trist att inte ha hoppet.

Saknar det verkligen och jag vet att jag ska försöka hoppas jag träffar nån annan att resa med och att jag kan resa med mina vänner men just nu är det inte riktigt samma sak. Jag kan inte längre gå runt och hoppas att HAN ska ge mig saker och ting.

Hon vann verkligen och jävla va trist det är.

Började skitadåligt. Det första han typ säger är att han har ju redan sagt sanningen och bett om ursäkt och ger liksom intryck av att inte fatta vad mer som finns att säga.

Säger till han att han likaväl kan åka och ja tanken fanns nog hos honom. Som tur var satt han kvar så vi fortsatte och prata. Han visar ju inte vad han känner men uppger att han tycker det är tråkigt och att han kommer för att han vill inte att det ska vara så här. Å att han vill låta saker och ting lägga sig innan han tar upp det och att det tyvärr är så att han stoppar huvudet i sanden istället för att ta tag i problemen.

Jag berättar att hans sätt sårar mig och att vårt förhållande inte är rättvist (vilket han säger att han förstår).

Vi sitter i typ två timmar och pratar. Han lyfter frågan om hur vi ska fortsätta, vad vi gör nu. Och då pratar vi vidare om hur vår kontakt ska se ut och i slutet känns det som vi kanske förstår varandra. Han ser på saker som att man än vän eller inte. och att man är vän om man inte är ovänner. Jag menar ju på att det finns olika djup på vänskap. Jag vill inte vara som vilken kollega som helst och verkligen inte som hans tidigare älskarinnor. Tog faktiskt upp det som en jämförelse eftersom vi är vän med den han hade innan mig. Och när han då säger att jo de är goda vänner så menar jag ju på att jag vill vara mer vän än så. Jag vill veta både negativa och positiva bitar i hans liv. Då berättar han att hans familj ska åka iväg till helgen. Sånt har han hållit hemligt för att han tror det sårar mig. Ja men visst känns det men som jag sa det sårar ju verkligen mer när man får höra det på omvägar. Vilket han förstod. Å det är ju detta som gjorde det härmed bandet och sveket så oerhört tungt.

Å att det gör så ont är ju för att jag tycker så mkt om honom. Vilket han förstod. Han messade en timme senare att det kändes skönt att vi pratade och att han nog tycker om mig ändå. svarade med lite fler ord men typ samma sak.

Efter pratstunden så kändes det så bra. Vi ska försöka vara vänner men det är inte han jag ska kämpa för, jag ska skapa mig ett liv utan honom. Nu några timmar senare är jag trots allt lite sorgsen. Det är över vilket är skönt men jag kommer ha stunder då jag saknar honom oerhört.

Jag sa till honom att jag vill att vi ska ha den vänskap vi haft utan att vi har otrohetsbiten med. Jag förklarade att jag hade velat hjälpa honom i livet men att det är svårt för mig eftersom jag inte kan komma hem till honom osv. Men han kan hjälpa mig så som han tidigare gjort. Det kändes som han förstod när han åkte och nu hoppas jag bara att det verkligen kan bli så som jag hoppas.

Om en liten stund kommer han. Jag skrev tydligt att jag kunde tänka mig att träffas om han var villig att prata och visa vad han kände. Och den konversationen slutade med att han ville träffas och att han skulle höra av sig när han kunde. Detta var förra torsdagen, sedan tror jag att han har jobbat i helgen – men har han passat på att komma till mig. NÄ. Sedan gick måndagen och i tisdag då han är ledig får jag ett mess då han undrar hur jag mår. Det är inte det jag vill, jag vill han ska hjälpa mig att reda ut saker och ting och genom det få mig att må bättre. Skriver att jag tycker det är konstigt att han låter ännu mer tid rinna iväg och då undrar han hur jag har det nästa vecka…. det får en verkligen att känna sig betydelsefull – NÄ.

Skriver till honom att jag kommer vara ledig imorgon så han kan komma då om han vill. Jo kanske, han hör av sig. Jävla idiot. Jag skriver att jag vill ha svar och att jag annars jobbar. Å då får jag att han ska komma.

Så nu sitter jag här och väntar. Hans sätt är smart, jag har förträngt för jag inte orkat och attd et inte hjälpt att gå och påminna sig om hur arg och sårad jag varit. Så visst har känslorna (besvikelsen) lagt sig. Kommer väl troligen blossa upp igen då han kommer och inte har ett skit att säga.

Så orolig för att det verkligen kommer bli så. Att han inte har nått att komma med. Å att jag återigen bara kommer känna mig liten, ensam och så blåst.

Hoppas självklart att han funderat mkt på vad han ska säga, att han öppnar sig och förklarar varför han inte svarat på mina mess, varför han inte lät mig vara med och varför han inte vågar stå för att vi är goda vänner inför kollegor. Jag vill känna att han känslomässigt berörs när vi pratar. Jag vill känna att han är fullständigt ärlig mot mig. Behöver inte vara så att allt han säger är det jag vill höra men jag vill att han ger sin version och verkligen berättar den för mig. Å att han öppnar/blottar sig för mig. Jag tycker jag är värd ärlighet och öppenhet från hans sida.

Jag vill att vi ska vara vänner, kunna träffas avslappnat även om vi självklart får hålla tillbaka våra känslor och passionen. Men för att vi ska klara det krävs att vi båda jobbar och underlättar för varandra. Å jag vill veta hur jag ska kunna underlätta för honom men jag vill fan att han försöker underlätta för mig. Å då behöver jag känna att jag är viktig, att jag är speciell. Att jag är värd nått för honom. Å då kan han inte bara gå och känna det för sig själv och inte delge mig och visa det på nått sätt. Å eftersom han inte väljer att vara tillsammans med mig så som jag vill så kan han visa det genom vänskap. Finnas för mig, hjälpa mig och acceptera mig. Våga stå upp för mig.

Jag är som sagt sårad men även lättnad över att få distans. Å skönt att känna att jag inte bryter ihop utan och inte går och vill/hoppas på saker och ting.

Pratade idag med min mentor/psykolog, han tyckte jag såg gladare/lättare/mer nöjd ut än vad jag gjort tidigare då vi pratat om detta. Jag sa att jag tror han kommer höra av sig igen men att det kan vara denna veckan eller om flera månader. Och om jag då inte klarar att hålla ihop så kommer han aldrig mer höra av sig. Han är för feg helt enkelt.

Å idag kom ett mess… han tänkte på mig och tyckte det var tråkigt att det slutade så lustigt. Svarade att jag med tyckte det var tråkigt och att jag blev så sårad av att han ljög/undanhöll sanningen. Men på det fick jag inget svar.

Jag önskar nog att han ska komma lite krypande och försöka lappa ihop det. Samtidigt ser jag att detta är ett sätt för mig att komma ifrån skiten. Min mentor menar på att jag kommer ha svårt att vara vän med honom så länge jag är attraherad och har känslor och eftersom han troligen aldrig kommer ändra sig.

Jag önskar ju att vi ska kunna vara goda vänner som har kul ihop och jag kan lita på. Som jag vet vågar öppna sig och berätta saker och ting för mig. att jag ska vara speciell. Men det är inte vad han klarar att ge mig och då är väl detta kanske ända sättet men jag tycker det är skittråkigt.

Tror nog att han tycker det är trist, tråkigt och jobbigt men han skakar på axlarna och tänker att ja det var tråkigt men så accepterar han läget. Jag har så svårt att släppa det. Men tror kanske inte det blir bra förrän jag kan släppa det.

På mentorsamtalet idag så kom vi fram till att jag troligen är starkare än han och därför kommer jag få hålla i trådarna för att det ska bli bra men jag känner verkligen inte att det är jag som ska göra detta. Jag tycker verkligen att det är han som ska försöka rätta till situationen. Han ska uppriktigt be om ursäkt och kompensera för det han gjort. Men tyvärr tänker han inte alls som jag.